Du vet nog vad jag pratar om. När man har knutit skorna, tagit på sig kläderna, står och väntar utanför dörren för att GPS-signalen skall hitta klockan. PING, där kom den. Då är det till att trycka på start och ge sig iväg. Man springer på, kollar klockan, det går bra det här. Känslan i kroppen är bra, farten finns där. Men, vad händer? Skosnöret gick upp för jag knöt ju inte en dubbelknut. Neej, jag som hade bra tid. Nåja. Snabbt ner och knyta skorna. Rekordtid på att göra en dubbelrosett. Kan inte slösa tid på att knyta skor på en löprunda. Det går minsann inte för sig. Sådär, klart, snabbt iväg, spring några extra snabba steg för att komma ikapp sin tid, sedan fortsätter rundan. Snart är jag hemma. Inte långt kvar nu. Bra fart nu förresten! Ah, bara 500 meter kvar. Om jag tar i så hinner jag till brevlådan i bra fart! Yes, där var jag framme. Stoppa klockan och andas tunga andetag. Öppna dörren, gå in och ta av sig.
Men, skall det vara såhär? Är det här en hållbar löpning? Är det roligt? Ja, allt är ju relativt såklart. Men, när jag idag på min första pannlampslöpning för säsongen (ja, jag vet att det är väldigt sen premiär!) kom till sjön. Och fullmånen lyste. Och tänkte att här får jag ta ett kort. Stängde av pannlampan. Tog kortet, lade ner telefonen i fickan. Och kände, nej, nu måste jag ge mig iväg. Och stod stilla trots allt. För det var så härligt. Fullmånens sken som lyste upp. Regntunga blad från träden som blåste runt. Dimman som låg över sjön. Till slut försvann känslan av att behöva ge sig av för att hålla tid. Och bara ta in omgivningen. Vara här och nu. Då, då kände jag att tid och löpning är inget som driver mig. Det är snarare känslan av löpningen. Känslan av att ta in allt runt omkring. Och känna kroppen. Känna fötterna. Känns marken. Det är det som driver mig framåt. Det tror jag är mer hållbart för mig. Vad tror du om din löpning?
/ Martin, diplomerad Löpcoach& Rörelsecoach hos VarjeSteg
