03:00 stod väckarklockan på, redo att gå upp. Dagen innan körde jag tur och retur till Jönköping för att överraska min fina vän Josefin med en babyshower! Jag återvände hem och laddade med pizza samtidigt som jag packade och la fram kläder till morgondagen. Det blir otroligt mycket planering kring längre lopp.
Strax innan 04:00 körde jag iväg för att hämta Karl och parkera bilen i närheten av målet i ett garage. Jag blev lite sen så jag och Karl fick springa till bussen som avgick 04:30 men vi hann precis! Bussen gick från målet Skansen Kronan i Göteborg till starten Tjolöholm slott.
På bussen pratade vi med en annan löpare från schweiz.
Framme på Tjolöholm slott var vi vid ca 05:15 för att hämta ut nummerlapp och chip. De hade lite problem med chipen så den planerade starten 06:00 blev sen med ca 10min.
Jag och Karl kände oss taggade samtidigt som vi försökte behålla lugnet. På med pannlampan och starten gick och vi sprang i väg i ett behagligt 06:00 tempo. Det regnade en del och vi skulle rakt in i skogen så det var riktigt mörkt.
Karl hade dubbskor, jag hade trailskor utan dubbar. Det skulle bli runt 5 grader och endast runt nollgradigt vid starten så jag tänkte att det var inga problem…
Det var dock snorhalt! Karl hade bra grepp såklart men jag ramlade redan efter 3km, men det gick bra. Jag fick ta det extra lugnt vid alla stenar och halkiga partier.
5km efter start trampar jag rejält snett och vrickar foten, fortfarande kvar runt området Tjolöholm. Det gjorde väldigt ont och jag funderade på hur detta skulle gå!? Bryta redan vid 5km inför något jag har laddat för i flera månader? Jag kände mig lugn och tänkte inte mycket mer på det utan hade mer fokus på att linda foten så fort som möjligt. Började med att gå och sedan jogga lätt, det kändes bättre.
Det var en väldigt tuff terräng här med pannlampan, knappt någon stig, och mycket träd som fallit, och fortfarande halt. Men till slut kom vi ut från området och vid första vätskekontrollen 10km. Då hade jag sprungit med linda ca 5km så tog jag av för att se hur det såg ut. Det fanns ingen svullnad eller smärta kvar och jag var så tacksam för att jag kunde ta av lindan och fortsätta!
Vi fortsatte mot Fjärås, och såg fram emot att springa där då jag sprungit mycket där och känner igen mig! Vi kom fram till Fjärås bräcka, och fortsatte över stora slingan längst Hallandsleden. Vi kunde äntligen få springa på lite och tog igen lite från tiden vi stod helt stilla och lindade min fot i ca 10min.
Nu hade det börja ljusna och vi närmade oss nästa kontroll som var runt 28km. Vi kände oss pigga och glada över att slippa pannlampa! Det regnade dock fortfarande.
Nästa vätskestation var vid 40km, Lindome, där vi även hade en dropbag så vi kunde byta blöta kläder och äta nudelsoppa.
Efter 43km hade jag bästa supporten, Mamma som stod med en Loka Crush! Min favoritdryck! Jag fick mycket energi av att se henne.
Här kändes det otroligt lätt i kroppen, och jag ville mata på, nu skulle vi mot den otroligt vackra naturen i Sandsjöbacka. Här har jag sprungit i somras en gång med vår hund Athena och jag såg fram emot att göra det igen, det är otroligt vackert, mycket stigningar såklart som hela banan består av! Här var det redan otroligt geggigt, anledningen var nog på grund utav allt regn och att de varit lopp på 50km dagen innan.
Nästa station var vid 56 och det kändes fortfarande väldigt bra i kroppen och nu slutade det äntligen att regna och vi fick faktiskt se solen en liten stund innan den gick ner!
Vid stationen runt 66km tände vi pannlampan igen för att ge oss in i mörkret. Nu väntade den värsta delen. Det värsta var all gegga, det var överallt och det går inte att få något fäste!
Jag kunde ändå hålla mig positiv.
När vi väl passerade stationen vid sisjön runt 76km började jag längta till mål! Men nu var det bara ca 12km kvar.
Det jag inte ville tänka på då var att det var de värsta kilometrarna. Det var lerpölar och otroliga stigningar hela vägen mot mål. 20-30% lutning vid vissa partier så vi behövde klättra. När vi hade 5km kvar blev jag till slut så less på all lera att jag nästan ville gråta!! Distansen 89 kändes som inga problem, och jämför jag med Ultravasan 90km var det här hundra gånger värre (det skiljer ju rätt många höjdmeter också). Men hade det inte varit så lerigt tror jag i allafall att det hade varit roligare på slutet! Det gick inte ens att få fäste med dubbskorna.
Vi skulle över Änggårdsbergen och sedan mot målet. Det kändes verkligen som en evighet innan vi tog oss fram eftersom banan gick över alla tänkbara lutningar. Till slut såg vi målet som var även det högt upp! Högst upp vid Skansen Kronan. Spurten var alltså en ca 20% brant backe! Totalt blev det 2000 höjdmeter på 89km.
Väl i mål kände vi oss så otroligt nöjda och glada, vi fixade det här, tillsammans! Så himla rolig resa, och jag kommer väl att drömma om gegga hädanefter.
