Ja hur ska man sammanfatta detta äventyr.. Kullamannen 100miles…
Sjukt många stod där på startlinjen i Båstad, inte alls som mysiga torget i Ystad inför starten av the GAX med 50 deltagare. Här snacka vi nog uppemot 6-700 som hade samlats i mörkret i ett blåsigt och kallt Båstad.
Starten blev 20min försenad så det hann bli riktigt ljust innan vi sprang iväg. Prologen (en sväng norrut från start och tillbaka igen) klarades av och sen uppåt för första stigningen. Inledde med Maurten 320 i flaskorna och 1l vatten i blåsan, allt kändes toppen! Upp upp sen ner mot vattnet igen för påfyllnad av vatten/energidryck. Fyllde på med Umara (som var enda alternativet till vatten) vilket det visade sig att min mage inte tyckte om speciellt mycket. Vid det här laget, 40km, började även mitt knä att bråka. Hanterade det genom att köra ’intervaller’, och så länge det kändes bra så sprang jag för att gå lite när det gjorde ont.
Väl tillbaka till Båstad för första dropbagen bytte jag om till en långärmad tröja, drack lite buljong och såklart Coca-Cola. Stannade lite för länge i depån men kom iväg igen efter ca en halvtimme. Prologen igen och sen upp från Båstad. Upp upp och ner mot vattnet ännu en gång. Denna gången vek vi dock av söderut mot Ängelholm och andra dropbagen vid Råbocka. Fram till Råbocka och ett andra stopp. Fyllde numera flaskorna med min egna tailwind som magen tyckte mycket bättre om. Lite linssoppa, Coca-Cola och så iväg igen.
Jag och Tim Tuvesson höll ihop ut från Råbocka men han fick inte ordning på sin fot. För mig däremot hade mitt knä slutat göra ont så jag kunde springa igen. Bestämde att jag skulle dra iväg själv vilket jag gjorde några km efter stoppet. Nu hade vi kommit ca 100km och med mitt ’läkta’ knä fick jag sån sjukt skön feeling. Kunde springa på i princip obehindrat och det var helt klart mina bästa 40km under loppet. Mörkt, kallt, ensamt men sån sjukt skön känsla i kroppen! En känsla som bara förstärktes när man helt tiden kom ikapp och förbi medlöpare som kämpade på mot sina demoner.
Det flöt på riktigt härligt fram Mölle och det sista stoppet innan mål. Käkade lite soppa och fyllde på med vatten och energi (återigen blandade jag tailwind med koffein), skobyte och sen ut för ett avslutande varv på kullaberg innehållande 25km och alldeles för många höjdmeter.
Kände tyvärr direkt efter stoppet att något inte stod riktigt rätt till med magen. Om det berodde på något jag ätit i depån eller inte låter jag vara osagt, men jag blev inte av med på hela varvet! Fyllde kontinuerligt på med vatten och energi, men så fort jag tog ett par löpsteg fick jag världens magknip och var tvungen att gå igen. Försökte stå på i uppförsbackarna och plockade flera placeringar, bara för att se folk springa förbi på platsen. På väg upp för håkull dog min klocka helt utan förvarning och jag orkade inte bry mig om att ladda den. Att ta av mig västen, leta reda på min powerbank och ladda klockan kändes under läget som ett oöverstigligt projekt. Speciellt som det hände mitt i den värsta backen under hela loppet.
Jag knatade iaf vidare och under tre timmar gick jag bara och samlade kraft för att orka springa in i mål.
Synen av ett Mölle som kom närmare var obeskrivlig. Och när jag med mina sista, samlade krafter, sprang sista kilometern in mot mål mötte jag även startande från dödens zon (första start vid 10:00). Jag hade då sprungit i lite över 26 timmar och 40 minuter och känslan av att kunna springa in i mål var helt fantastisk!
Officiell tid 26:47:56! Placering lite oklar, men någonstans runt 150. Gissar på runt 400 som gick i mål…
Efter mycket om och men (pandemi) så blev detta loppet äntligen av, och just nu känner jag mig ganska färdig med distansen 100miles!
Tack för mig!
/Daniel Håkansson, platschef för VarjeSteg i Helsingborg
