2 juli 2022 författade jag SMSet ovan och skickade till Coachen. Coachen är självklart Nathalie, grundare av VarjeSteg. Min medspringande maratonlöpcoach. Och ”jag”, som står bakom i bilden och försöker se oberörd ut, är Kennet Wahlberg. En 60-åring som för drygt 3 år sedan gjorde sitt senaste omstartsförsök att börja springa med regelbundenhet. Denna gång lyckades jag faktiskt ta mig hela vägen fram till Mara-försöket och också genomföra det. Även om det inte var tanken alls när jag startade om denna gång. För drygt tio år sedan, i ett annat omstartsförsök, sattes målet att springa min andra maraton innan jag fyllde femtio. Tyckte då jag var vansinnigt fiffig när jag satte upp mål för Mara två. Inte nummer ett. Blir ju tvungen att göra den första så att jag ville göra en till. Försöket slutade med hälsporre i vänster fot och drivor av iläggsulor i alla skor. Långt innan den första. Denna gång. Ingen plan. Få krämpor. Det bara hände den 1 juli 2022. På något sätt…
Den galna idéen var inte min egentligen!
Vill bara ha det sagt. Att springa en Mara 2022, fanns inte i min föreställningsvärld för två månader sedan. Var nöjd med att ha klarat tre år i denna omstart utan egentliga avbrott. Sprungit två hela vintrar. Fått ovärderlig hjälp av VarjeSteg och deras kunniga och entusiasmerande ledare i träningsgruppen, att hitta det där steget som gör att jag inte får ont i tid och otid. Börjat med postural träning. Börjat uppskatta prestationen och upplevelsen mer än tiden och hastigheten. Maxat med pass på tre timmar respektive två mil under våren och hade stor respekt för den dubbla distansen. Hade möjligen börjat snegla på Göteborgsvarvet 2023.
Men så fyller man sextio och frugan Pias present är ett presentkort på fem timmars löpcoaching med Nathalie. Min underförstådda förståelse av det finstilta var att det inte skall delas upp. Jag bestämde mig för att göra det till ett långt pass. Tanken på att göra den där första Maran slog mig. Kanske dags?
Frågade runt lite om idéer på 5-timmars rutter. Tipsen sa ofta Vildmarksleden och den s.k. Skogsmaran från Skatås till Hindås. 5-timmar, frågade jag mig. Vi kör blev svaret. Fredag den första juli blev dagen M, som i maraton, i min kalender. Fyra veckor kvar för förberedelser. Datum för första Maran var spikad något decennium efter den ursprungliga planen. Nu blev frågan: hur göra den njutbar?
Förberedelser
Förberedelser är viktigt! Direkt när datum bestämts beställde jag bra maratonlöparväder hos vädergudarna för en nybörjare. Allt annat än de 30 grader, klarblå himmel, sol och inga till lätta vindar som levererades. Det blev mer och mer uppenbart, ju närmare dagen-M vi kom, att beställningen ignorerats. Jag fick fundera vad som krävdes för 42 km i 30 graders värme. Möjligheterna att enkelt bunkra vätska längs vägen var små till obefintliga. Så den stora utmaningen blev, att fundera över hur mycket vatten som behövde bäras med från start. Min långt ifrån optimerade packlista var:
- 2 liter vatten fullproppade med Resorb – Fläder Lime. (För lite! Mer om det senare)
- 10 Energibars (Så många! Varför kan man undra så här i efterhand)
- 2 smörgåsar med ost och avokado. (Mums!)
- 2 bananer
- Extra bröstvårtstejp (Förberett med tejpade bröstvårtor. Smart!)
- 1 burk vaselin (Dock inte insmord. Hur tänkte jag där?)
- 4 extra portionspaket Resorb
- Gasbinda, Huvudvärkstabletter, Hälplåster
- Astmamedicinen (Glömde använda den mot slutet. Smart? Nej! Trötthetskontot.)
- Mobiltelefon, Plånbok och Nycklar hem
- 8000 mAh batteripack för mobilen (Varför?)
- Lätt vindjacka (hantera solfrossa), pannband och buff (för att blöta ned för att få kylning)
- Skräppåse och toapapper
- Och VarjeSteg-kepsen (På huvudet självklart.)
Självklart för mycket så här i efterhand. Men inte helt fel. Några saker kan ifrågasättas. Allt packades ner i min löparryggsäck som även den praktiskt nog var en gåva på sextioårsdagen av familjen. Läste på en del om själva rutten och andras erfarenheter på https://vildmarksleden.eu/ och andra siter.
Dagen M
1 juli kom. En underbar svensk högsommardag. Perfekt för sol och bad. Mindre lämpad för ett första maraton. Vi hämtade Natalie strax efter åtta och åkte till starten i Hindås. Undertecknad körde. 23 grader varmt. Skön dag!
Skogsmaran är drygt 42 km lång och startar i Skatås och har mål i Hindås. Samma sträckning som Vildmarksleden. Cirka 700 höjdmeter och består mest av skogsstigar och grusvägar. Väldigt lite asfalt. Maran är uppdelad i fyra etapper. Vi valde att springa den åt andra hållet. Då lutar den nedåt åt väster och det kändes bättre att springa hemåt. 😊 En skogs- eller lätt kuperad trailmara enligt beskrivningen. Helt underbart om man bortser från värmen.
Etapp 1: Hindås – Härskogen 12 km
Väl framme vid Hindås station var det dags för utmaningsstart. Pia tog tryggt ansvar för bilen och körde den hem. Natalie hade laddat ner GPX-filen för sträckan, så felspringande var inte aktuellt. Började perfekt. Joggade under järnvägsspåret för att komma upp på rätt sida och svängde sedan in på Skogsmaran på väg mot Skatås. Efter drygt en kilometer svängde vi höger in på en lummig skogsstig. Nice, men fel väg. Inte många meter. Men ändå. Surt. Vi kom rätt till slut. Och det blev faktiskt den enda felspringningen under dagen.
Maraton är enkelt. Tanken slog mig under etappen. Hybris! Sträckan till Härskogen var dock enbart en njutning. Vi sprang och småsnackade hela etappen. Första matpaus efter ca 1 timme och drygt 7 km, strax innan Långetjärnen. Det blev en banan. Strategin var satt för dagen. Vi går i uppförsbackarna. Svalkar oss i tjärnar och sjöar. Och håller oss i skuggan. Vi låter dagen har sin gång och njuter av nuet. Natalie börja ventilera idén om att det tar säkert sju timmar idag på grund av värmen. Sju timmar? Jag hade en idé om drygt sex timmar med ett snitt på 9 min/km inklusive mat- och svalkningspauser. Det var i alla fall planen en vecka tidigare. Då var prognosen runt 20 grader, molnigt och vädergudarna på min sida. Vid St. Härsjöns östra strand vid 12 km, första pausen med syfte svalka. När flygplanen på väg till Landvetter passerade över huvudet, avhandlade vi hur flygplan kan lyfta. Det var fint och njutbart. Och det kändes som att jag var här och nu. Etapp 1 tog ungefär 1 timme och 54 minuter.
Etapp 2: Härskogen – Härkeshult 12 km
Vid Härskogen är det lätt att missa den nya dragningen som finns för att verkligen nå en hel maratonsträcka. Men GPX-filen i Natalies mobil gjorde susen. Inga felspringningar här inte. Färden mot Härkeshult, halvvägs och mitt distansrekord var påbörjad. Vid Hornasjön och 20 km’s markeringen var det klart. Milstolpen, så väl som resten av Maran, förevigades på VarjeStegs Instagram. Och vi fick uppmuntrande kommentarer under hela resan. TACK Alla VarjeStegare!
Varje steg därefter blev ett nytt personligt rekord. Vi var där på drygt 3 timmar. Inte illa. Mitt schema är inte så dåligt trots värmen. Blir inga 7 timmar idag tänkte jag. Snarare 6:30. Hybris igen! Småsnackandet fortsatte. Vi såg inga rådjur, älgar eller andra större djur längs vägen. Men fajtande koltrasthanar och hoppade grodor i olika storlekar förutom flugor och mygg kantade vår löpväg.
Svalkpaus två skedde vid Sandsjön halvvägs. På barrstranden. Skönt. Det hade blivit uppenbart att vi på något sätt måste hushålla med drickat eller hitta någonstans att fylla på för att inte gå tomma mot slutet.
Vid cirka 23 km började jag få ont i fötterna. Inget jätteproblem. Bara lite ont. Muskulärt ont. Här gjorde sig bristen på långa distanser sig påmind.
Däremot var stelheten i vaderna, som normalt gör sig påmind runt 15 km, inte där. En trolig konsekvens av Nathalies korrigering av min stegfrekvens under etappen. Minska stegfrekvensen, så foten får möjlighet att vila, var en vanlig korrigering. Den vanligaste var slappna av i händerna. Speciellt i vänster.
Nathalie noterade också att småsnackande hade minskat. Hade värmen och distansen börjat ta ut sin rätt månne? Etapp 2 tog 1 timme och 57 minuter.
Etapp 3: Härkeshult – Kåsjön 8 km
Etappen började med att vi åt gående. Dags att plocka fram smörgåsarna. Jag hade aldrig tidigare förstått hur jobbigt det är att äta fastare föda under liknande ansträngning. Mackan som vanligtvis slinker ner på 30 sekunder tog nu 5 minuter. Kändes som jag idisslade. Lunchen toppades med godis som Nathalie bjöd på. Zoo och sega Colaflaskor. Skall med i min nästa packning. Slänger ut batteripacken och laddar med godis i stället.
Detta var etappen då krisen kom. Fotsmärtan blev värre och kilometertiderna gick upp. Under etappen låg de närmare 10 min/km än 9 min/km. Hmm. Skall Nathalie få rätt, hann jag tänka.
På Madernas norra spets, vid 31 km, var nog färdens mest uppskattade svalkningspaus. Förutom att vi båda doppade både keps och huvud i vattnet, var det här som yrselkänslan kom till mig första och enda gången under dagen. Det var uppenbart att värmen och ransoneringen av vattnet tog sin tribut.
Väl framme på etappens slut – Kåsjön – hittade Nathalie en kiosk vid badplatsen vi passerade. Bunkring av vatten och läsk. Kioskpersonalen hade sannolikt dagens mest tacksamma kunder i oss två. Etapp 3 tog 2 timmar och 13 minuter, inklusive kötid, vid kiosken i Kåsjön. Det började gå upp för mig att även 7 timmar var optimistiskt.
Det var också i kön till kiosken vid Kåsjön, som det mest uppenbara tecknet på att vi nog vara galna, uppenbarade sig. Framför oss stod två killar och snackade på vägen fram i kön mot luckan. När de var näst på tur vände sig en av killarna och frågade om vi var ute och sprang.”Ja! Vi är ute på ett 42 km runda och har sprungit från Hindås och skall vidare till Skatås. Och vi tänkte köpa lite dricka här.” svarade Natalie hurtigt. Storögt tittade killarna på oss och gick sedan åt sidan och sa. ”Vi skall bara köpa lite dricka. Gå före ni. Ni ser ut att behöva drickan.”. Vad säger man då? Vi sa Tack. Kommer aldrig glömma det meningsutbytet. De hade rätt. Och vi fick påfyllning några minuter snabbare.
Etapp 4: Kåsjön – Skatås 10 km
Sista milen. Upptankade på socker, mineraler och vätska. Inne på upploppet. Bara att sprinta i mål. Fel. Jag kan bara ge dem rätt, som säger att ett maraton börjar vid 30 km. Sista milen var en utmaning på alla sätt. Och det var här som Coach Nathalie gjorde helt avgörande insatser för att hjälpa mig i mål.
Hon pushade. Hon uppmuntrade. Hon korrigerade min teknik och tog kommandot för framdriften. Genom att bokstavligen bryta ner varje kilometer i korta moment med omväxlande löpning och gång. Se varje motlut som en gåbacke. Värdera om nedförsbackar var lämpliga att springa nerför eller ej. Nathalie övertygade mig om att det bara var framåt som gällde. Att målet låg bortom nästa krön och väntade. Och att det inte var långt kvar alls. Det var under denna period som jag kände att det var mest viktigt att vara i nuet. Tankar på avståndet till mål och vad som låg framför mig var inte direkt uppmuntrande. Satte helt enkelt på autopiloten tänkte ett steg i taget. Ett moment i taget.
En märklig sak som jag noterade var, att trots att pulsen var låg under etappen, lägre än snittet på Maran, så hade jag ansträngd andning. Så här i efterhand undrar jag varför jag inte tog min astmamedicin. Men den hade jag helt enkelt glömt bort. Man är inte alltid smart.
När väl Getryggen var besegrad och Härlanda tjärn passerad, gjordes tempoökningsansatser. Den sista kilometern var faktiskt den snabbaste sedan kilometer 22. Och då missade jag att pausa klockan direkt när jag gick i mål.
Känslan när jag såg fotbollsplanen i Skatås och målet, är svår att beskriva. En blandning av lättnad, stolthet, trötthet och tacksamhet för löpkompisens insatser. Men mest trötthet. Pulsklockan pausades. Uppmätt distansen 42,28 km. Etapp 4 tog 1 timmar och 56 minuter.
Etapp 5: Skatås -Hem
8 timmar löpning, joggning och gång upp och ner i skogar och på vägar mellan Hindås och Göteborg i 30 graders värme, gjorde valet lätt. Det blev Taxi. Jag minns ett samtal jag och Nathalie hade kort innan dagen-M. Vi diskuterade fortfarande riktning vi skulle ta på Skogsmaran och hur vi tar oss hem efter målgång. Jag hade inte helt bestämt mig och slängde fram att vi tar kollektivtrafik från Skatås. Nathalie kommenterade, att man inte brukar gilla att gå nedför efter långa distanser. Närmaste hållplats ligger drygt 500 meter nedför backen från motionscentralen. Undertecknad kom på den briljanta idén att om vi ser sträckan hela vägen ner till hållplatsen som en del i Maran. Och går i mål där istället för vid fotbollsplan. Då borde det inte vara några problem. Så tyckte jag. Nathalie protesterade inte men såg skeptisk ut.
Så här i efterhand är jag säker på att hon betraktade idén som vansinnig redan då. Men lät mig leva med villfarelsen tills vi kom fram till målet och verkligheten fick gör sig påmind. Idén förverkligades aldrig. Det blev Taxi och chauffören fick sig sannolikt en minnesvärd körning. Nathalie skuttade in och ur bilen med viss lätthet. Medan jag hade en helt annan grace.
Dagen efter
När jag gick och lade mig kvällen den 1 juli visste jag inte vad jag skulle förvänta mig.
Efter 42,28 km på mestadels kuperade skogsstigar och grusvägar i 8 timmar och i 30 graders obarmhärtig värme, fanns en oro om att det skulle sitta i en tid efter.
Trots att det endast var fötterna som verkligen hade tagit stryk under färden från Hindås, var osäkerheten stor.
När jag vaknade och kände mig oförskämt bra och pigg var jag tvungen att skriva SMSet du läst ovan, till Coach Nathalie och rapportera.
Fötterna som tog mest stryk, var faktiskt skonade från både blåsor och andra större men. Resultatet blev två blånaglar som en konsekvens av att jag vid många tillfällen snavade på rötter och stenar och då körde tårna rakt in i dessa. Snavningstävlingen vann jag stort över Nathalie. Vi slutade räkna en bit in på Etapp 3 när jag ledde överlägset. Hör fortfarande rådet ”Högre fotlyft. Lyft blicken”.
Summering
Det blev som Nathalie förutspådde när vi satt vid målet i Skatås. ”I morgon kan du vara lite stel. Du skall inte träna men ta gärna en promenad. På söndag är ett posturalpass lämpligt. Och sedan är du igång igen.” Min största egna önskan då var att lägga mig ner och sova och få högläge för fötterna.
Fötterna har klarat sig i princip oskadade från distansen. Tröttheten var muskulär och borta dagen efter. Postural träning, ökad dos på längre distanser och fotstyrka är lösningen på det. Blånaglarna var resultatet av snavandet och bristande koncentrationen i traillöpning på grund av trötthet. Åtgärdas med bättre koncentration och möjligen skor med hårdare tåfront. Men inget egentligt skäl för skobyte. Mina Altraskor klarade provet bättre än jag.
Kan inte överdriva betydelsen av att jag jobbat med min löpteknik aktivt de två senaste åren. Både i träningsgruppen hos VarjeSteg med alla grymma löpcoacher och på egen hand när jag medvetet skapat kontinuitet i min löpning och klarat av att hålla löpningen igång hela året. De två sakerna, är de enskilt viktigaste skälen till att jag vågade tro på idén att genomföra Maran när den väl kom till mig i slutet på maj.
En Mara till?
Nu är det gjort. Mitt första maraton fixat. Något decennium efter planen. Men 30 graders värme, sol, klarblå himmel och lätta vindar fanns inte med i ursprungsplanen. Återhämtningen är fenomenal. Knappt någon stelhet. Ingen huvudvärk som vissa hotat med. Jag är faktiskt sugen på att göra en till.
Förutom att jag vill tacka mig själv för att anta utmaningen och min fru Pia, som gav mig utmaningen i 60-årspresent, KAN jag inte på något sätt överdriva betydelsen av att ha haft med Coach Nathalie Bergquist och hennes handfasta råd, tillrättavisningar, korrigeringar, uppmuntran och rådighet med på resan. Ovärderligt nu när jag valde att inte debutera i ett lopp med andra deltagare och publik, typ Stockholms maraton.
Speciellt den sista milen. Den jobbbbiga. Tack Nathalie! Tack för att du spelade Ted Gärdestad på mobilen när min pratglädje sinade under andra halvan. Har egentligen aldrig gillat honom. Men nu var det perfekt. Får börja fundera på vilket som blir mitt Andra maraton nu.
/ Stort tack själv Kennet för att du delar med dig av din resa, det var fantastiskt kul att få dela dagen med dig! /Coach Nathalie
