När jag är ute och springer vill jag inte ha musik i öronen. Jag vill liksom inte få några andra intryck som tar bort löpningen från mig, som får mig att inte uppskatta naturen och ljudet från min rörelse. Att ha musik i öronen upplever jag som något som tar bort mitt fokus.
Men, jag har också lärt mig att inget är svart eller vitt. När jag är ute på mina lunchrundor som är korta lugna 25-minutersrundor så är det inte alltid som jag kan få trail utan då får jag ta asfaltsrundor. Då brukar jag lyssna på poddar, framför allt träningsrelaterade men också andra poddar. Det är skönt att inte ha musiken i öronen utan att ha lite samtal i huvudet. Det kan ju så klart ha att göra med de nya arbetssätten när man har mestadels av arbetstiden hemifrån utan kollegor runt omkring.
Men, musiken kan ju ändå spela en viktig roll. När jag tog min lunchrunda idag satte jag vanan trogen på en podd, men det visade sig att den tog slut när jag hade omkring 10 minuter kvar på rundan. Jag fick då en låt på hjärnan som jag var tvungen att sätta på. Jag höjde volymen och kände musiken i kroppen. Och hittade rytmen i steget. Och hittade stegfrekvensen. Och lutade mig framåt och lyfte steget. Och där, där var känslan. Föreställ er Tom Cruise på motorcykeln i början av Top Gun som tävlar mot stridsplanet. Att man gasar på och känslan är bara magisk. Jag sprang med ett stort leende och tempot hade höjts avsevärt. Jag fick feeling helt enkelt.
Så det är klart, man skall inte ta bort musikens inverkan när man springer. För många hjälper det med inspiration. För många är det ett måste för att klara av löpningen. Jag förstår båda sidorna.
Musik kan även spela en annan roll. Det kan bli som ett litet mantra som man kan ta fram när man behöver fokusera på stigarna. Ibland när jag är ute och springer längre så sätter sig en låt i huvudet på mig och jag sjunger refrängen för mig själv om och om igen. Och så har jag kommit ytterligare framåt på stigen.
Musik kan inspirera på ett annat sätt, genom sina texter. Efter att ha sett Frost 2 så dök en annan låt upp i mina tankar, ”Into the unknown” med Panic at the Disco. Texten som den börjar med är:
I can hear you but I won’t
Some look for trouble
While other don’t
There’s a thousand reasons
I should go about my day
And ignore your whispers
Which I wish would go away
Den texten tycker jag är fantastisk när jag relaterar till löpning, för den visar på det där som finns inuti oss. Den där känslan av att få veta lite mer. Att våga ta det där steget. Att faktiskt anmäla sig. Att knyta skorna för att man vet att man mår bättre efteråt. För vad är det egentligen med löpningen som vi vill hitta? Vad händer om vi testar att ta steget till det där som kanske känns lite skrämmande läskigt? Är det inte den där känslan av löparglädje? Den där känslan när leendet breder ut sig över hela ansiktet (även på en asfalterad cykelbana i motvind en regnig februaridag)? Den slår iallafall an en ton hos mig som jag inte kan släppa. För det är något med löpningen som kallar. Det handlar om att återigen komma tillbaka till sitt varför. Det är inte alltid man kan sätta orden på det. Men en del av oss har nog sin känsla att komma till.
Så nästa gång ni är ute och springer och känner för att testa att ha musik i öronen. Eller om ni redan har det, byt till Into the unknown med Panic at the Disco. Bryt den vanliga asfaltsrundan och ta den där sidostigen som leder iväg mot det område du inte brukar springa i. Och sjung med när bryggan blir refräng:
I’m afraid of what I’m risking if I follow you
Into the unknown!
(Småbarnsföräldrar är ursäktade om man har hört låten till leda. Då får man såklart välja en annan låt.)
/Martin, Dipl. Löpcoach & Rörelsecoach, VarjeSteg