Vi är bra på att ge oss själva en roll. Frågar du en ny person du träffar vem han eller hon är så är det ofta att presentationen avslöjar yrket. För det är den vi ”är”.
Samma sak när det gäller löpning. Fast på ett annat sätt. Vi är bra på att skapa en bild av att vi är löpare. Och med löpare så är det ju vanligt att man har en tävling att satsa på. Så, man är en löpare för att man har en tävling och därigenom också ett mål med löpningen. Svaret på frågan ”varför” man springer. Det är ju tävlingen som är mitt varför.
Men, vad händer då om kroppen blir skadad och man inte kan ställa upp i tävlingen? Vad händer då med ens varför? Och vad händer då med oss som löpare? Genast försvinner ju anledningen till att vi kan definiera oss som löpare. Och med det blir det negativ press.
Vad det mentala gör för löpningen, det är nog ingen som kan säga exakt. Men att vi behöver ett starkt huvud för att klara av det, det kan vi nog alla enas om. Då gäller det ju att klara av att övervinna de negativa tankarna med ett lopp som inte blir av. Ett ”varför” som försvinner. Och frågan får då ställas på nytt, varför springer jag?
Det är inte alltid en lätt situation. Det är ju enklare att hitta en anledning att ändå komma till tävlingen och stå på startlinjen. Antingen är det en tid som man måste prestera för sig själv (och kanske även för andra). Eller så är det att man skall bevisa för sig själv att det går ändå. Och att man därigenom inte lyssnar på det man känner, utan fortsätter ändå.
Ibland kan det ju gå, men det finns ju risker att löpningen hamnar långt bort från vardagen om det leder till skador.
Då gäller det att fokusera om. Skall målet vara nästa tävling istället? Att byta målbild? Att skjuta den framför oss? Fast det kan ju också bli uppskjutet…
Eller, skall det vara att ta bort prestationen och tanken kring det och hitta tillbaka till den där känslan när du är ute och rör dig? När du är ett på stigen och njuter av upplevelsen?
Jag tror att det viktigaste vi kan göra är att våga lyssna på våra kroppar och uppfatta signalerna. Det är inget självändamål att ställa sig på en startlinje om man är trasig. Det är ju egentligen inte det som gör att vi springer. För vi har nog egentligen ett annat ”varför”. Ett som vi kanske inte riktigt kan formulera. Och det går ju att hitta i sin egna löpning, utanför tävlingen. Men också under en tävling, kanske under nästa?
Målbilder motiverar såklart, men det det handlar fortfarande om att hitta ditt varför. Och våga lyssna på det. Då kommer du längre.
/ Martin B, Dipl. Löpcoach, Rörelsecoach & Postural tränare
