Stort grattis till vår ledare Rickard Ericsson som i helgen placerade sig på en 3:e plats i Trailvarvet 11km! Riktigt imponerande! Nedan delar han med sig av loppet:
I lördags arrangerades den drygt 11 kilometer långa tävlingen Trailvarvet i Änggårdsbergen i Göteborg, med start och mål vid Slottsskogsvallen. Loppet lockade knappt 500 löpare och dessutom även ett stort antal som ställde upp i walking-klassen.
Jag kände mig ganska tung i benen inför loppet då jag sprungit ett ganska hårt pass dagen innan. Jag valde att cykla de fem kilometrarna till Slottsskogsvallen, och sedan börja jogga och värma upp i god tid innan tävlingen. En stund innan start jag går igenom taktiken för mig själv i huvudet; loppet skulle inledas med en kilometer asfalt så jag tänkte att det skulle vara lätt att öppna loppet för hårt. Jag bestämde mig för att hålla igen i början för att orka hålla en hög fart under hela loppet och inte vara för trött när backarna började.
Startskottet går och två personer sprintar iväg i rasande fart. Jag väljer att lägga mig en bit bakom dem på en tredjeplats. När vi kommer in på stigarna i skogen så passerar jag en av killarna som verkar öppnat loppet för hårt, och ligger nu på en andraplats. Min klocka piper för första kilometern och jag ser att klockan står på 03:24. En aning snabbare än vad jag planerat, men jag känner inte att det var dumdristigt fort. Jag tänker att jag ska springa i mitt egna tempo och inte bry mig om andra och vänder mig om först vid tvåkilometersmarkeringen. Då ser jag att jag har två personer, Jonatan och Kjetil, i min rygg och sedan är det ingen på åtminstone 200 meter. Först då börjar jag tänka i resultatmål och att det hade varit roligt att gå i mål topp tre.
Jag drar fortsatt klungan med oss tre löpare fram till ungefär att fem kilometer av loppet avklarats. Då kom en uppförsbacke och jag kände att de andra två hade bättre fart än mig uppför, så jag fick lita på min skicklighet i nedförslöpning i teknisk terräng som mina år som orienterare har lärt mig, och täppte till luckan när det gick utför. Tillslut orkade jag inte riktigt hänga på när Jonatan och Kjetil ökade tempot och tappar femtiotalet meter. Efter 7,5 kilometer så möter jag helt plötsligt Kjetil som säger att han inte hittar snitslarna. Vi springer fram och tillbaka på en stig men då vi inte ser dem så drar vi slutsatsen att någon har dragit ner dem och att det förhoppningsvis bara är att fortsätta stigen. Riktigt så var det återigen snitslat vid nästa stigkors ett par hundra meter längre fram. Jag tappade eventuellt en minut på misstaget och Kjetil kanske 15 sekunder extra.
Jag och Kjetil springer nu ihop men jag får något dåligt samvete över att jag sprang ikapp honom på grund av avsaknaden av snitslar. Därför väljer jag att stanna 10 sekunder vid nästa vätskekontroll så att han återigen ska få den luckan han hade tidigare. Jag visste att det skulle vara en del nedförslöpning sista biten innan loppets sista kilometer skulle avslutas med samma asfaltskilometer som inledde loppet. Jag känner att jag tar in metrar på Kjetil varje gång det sluttar utför och när vi når asfalten så är jag i hans rygg. Jag väljer att gå om direkt och ge allt sista kilometern och efter 400 meter kan jag inte längre höra honom bakom mig, men jag vågar inte vända mig om! Det gör jag först på upploppsrakan inne på Slottsskogsvallen och ser då att han är distanserad med ungefär 10 sekunder. Skönt!
Jag var supernöjd efteråt att jag klarade av att tempoväxla när jag kom ut på asfalten och sprang faktiskt sista kilometern, trots en svag lutning uppför, på 03:30. Jag löste banan på 50:50, medan Jonatan som jag tampades med under halva banan höll ett imponerande högt tempo mot slutet och var i mål två minuter före mig. Vann gjorde Heino som också slog banrekord med otroliga 44:21.
Vi ses i skogen!
/Rickard, Ledare för VarjeStegs löpkurser i Hisingsparken
