Henrik är en person som Nathalie coachar som haft problem med mycket skador, framförallt kring knän. Han har fått höra av många att han inte borde springa men Nathalie antog utmaningen att coacha honom mot smärtfrihet och hans stora mål, att klara av ett marathon.
Löpning är något helt naturligt för oss människor och man ska inte behöva få ont av att springa! För att komma åt grundorsaken till smärta behöver man analysera sitt rörelsemönster, inte bara i löpningen utan även i gången.
Hans resa var inte spikrak och ibland tvivlade han på hur det skulle gå? Vi ökade mängden sakta och fokuserade mycket på att hitta ett avslappnat och skonsamt rörelsemönster utan krav på prestation. Men med stöd och rådgivning gick det över förväntan. Han klarade i lördags att springa ett helt marathon, 42km utan smärta!
Här är hans Race Report från loppet:
”När jag ställde mig på startlinjen hade jag fyra saker i huvudet. Jag skulle inte springa snabbare än 7:30/km (där jag legat och nött de flesta kilometer), jag skulle äta ordentligt redan från start, jag skulle fokusera på att springa riktigt avslappnat å gött hela vägen.. samt funderingar kring hur den där ökända väggen skulle komma att kännas när man nu kom fram till den. Mitt mål var att komma i mål hela distansen 42195 meter, men någonstans i bakhuvet fanns en tanke om att det såklart hade varit riktigt läckert att tassa in under 5h (nej det rimmar dåligt med 7:30 jag vet).
Starten gick och jag insåg snabbt att vad som kändes som lätt och ledig löpning i 7:30 snarare var 6-tempo. Hjorden med folk som drog iväg och pigga ben lurade in mig i ett något för snabbt tempo men då det kändes rätt så tänkte jag att jag skulle prova lite ”och se” ;). Redan kilometer 1 började en ordentlig stigning och jag lärde mig snabbt att det är klokt att gå upp för vissa backar (fullblodsproffsen gick.. du vet sånna med små kepsar.. så jag tänkte att det nog var klokt att kopiera deras strategi).
Första milens stigning och nedförsbacke var ordentligt utmanande då det regnade en del redan då vilket gjorde de branta klipporna ganska hala. Allt väl och inne på kilometer 10-18 gick det som en dans. Regnet tilltog och leran likaså. Regnet störde inte utan tillförde snarare en gnutta äventyr till tillställningen.
Vid andra vätskedepån på 18km tryckte jag i mig sportdryck och en näve gott&blandat och var snabbt iväg igen. Jag passerade skylten för hindås som satt precis mitt emellan en grusväg och en stig och pekade rakt fram. Oklart vilken väg jag skulle ta, men eftersom loppets merpart borde vara stig tänkte jag, så tog jag den vägen. Efter 600m insåg jag att det inte var lika upptrampat längre (ingen lera trots regn) och insåg att jag hade sprungit fel.. fick vända om igen. Glad att jag inte hann längre.
Vid km20 började jag känna av att jag använt benen ett tag, inte på ett dåligt sätt utan kom snabbt fram till att det nog var ganska rimligt. Nånstans där träffade jag på två glada löpare som verkade sugna på att tjöta lite och det slutade med att vi tog följe då det visade sig att vi hade rätt mycket att prata om. Mitt mål att ligga på 7:30 var nu sedan länge bortglömt då kroppen kändes stark och gruppens takt på 6-7 kändes härlig. Vid km25 firade vi mitt nya distans PB i skogen.
Vid km33 fick en av följeslagarna känningar i sina knän och bestämde sig för att gå en sväng. Jag och barfota-Ragnar pinnade vidare och svackan vid km20 var nu helt borta, benen kändes pigga igen.
Km 33-37 gick nu av bara farten och min strategi om att någonstans kring km30 slänga på mig hörlurar för att möta den beryktade väggen till tonerna av någonting högljutt kändes inte aktuell längre då sällskapet var för trevligt för att avskärma sig ifrån.
Vid ca km37 började den sista riktiga stigningen på banan och nu började benen kännas ganska tunga uppför, vi gick uppför en del av dessa men lyckades ändå hålla tempot uppe hyfsat. Nedförsbacken på slutet av denna sträcka kändes som balsam för benen.
Väl vid km39 insåg vi att 5h-gränsen faktiskt var inom räckhåll och min följeslagare lade i en högre växel och försvann i ett rökmoln. Jag försökte öka även jag men kände att benen inte riktigt ville samma sak. Jag låg kvar i ett 6-nånting-tempo och avslutade loppet på 5:08:24 otroligt nöjd över att först och främst ha tagit mig i mål, och detta utan några som helst känningar i vare sig hälsporre eller knän (varit ett problem innan Nathalie på varjesteg lärde mig springa på riktigt). Som grädde på moset insåg jag att jag inte bara hade klarat en mara, utan pga. min lilla detour till och med rent officielllt sprungit en ultra, om än bara med typ 1km.
Kändes som jag helt klart var värd den där burgaren efteråt. Men ok, lite grämer jag mig såklart över att jag hade klarat 5h om jag inte sprungit fel och kanske spenderat 4min mindre på att käka saltgurka på alla depåer.. 😉
Jag lyckades hålla mig avslappnad under hela loppet och äta en hel del vilket nog var framgångsfaktorerna just denna dag. Lärdomen är nog att sätta ett tydligare tempomål för mig själv snarare än att bestämma mig i stundens hetta, även om det gick bra den här gången.. samt att det trots god tillgång på energi på depåerna är riktigt bra att ha med sig lite extra i västen.
Summerat så var det en riktigt rolig upplevelse som jag gärna gör om igen. Otroligt vacker bana och skojig, lite knixig löpning på sina ställen, men långt ifrån överallt. Det fanns långa partier där man nötte kilometer på grusväg också, vilket var välkomna inslag emellanåt. Man skulle kunna tro att jag blir sugen på att anmäla mig redan nu för att spräcka 5h på loppet, men det som lockar mer just nu är nog snarare ännu längre distans. Får se om Nathalie har några bra förslag på en framtida utmaning 🙂
Insåg att den här RR handlade nästan lika mycket om mat som om löpningen, thats just me :). ”
/Henrik Källström
Tack för din inspirerande resa Henrik. Du är ett bevis på att allt är möjligt och att man inte ske ge upp hoppet om sina drömmar!
