Som andra generationens invandrare så är det en förmån att ha släkt och vänner i ett annat land och att få ta del av en annan kultur. Min mor föddes i fd Jugoslavien och kom till Sverige under -60 talet under den stora arbetskraftsinvandringen. När jag var ung tonåring började mina föräldrar bygga ett släkthus på ön Krk i Kroatien, ett hus som min fru och jag sedan köpte. Då vi spenderar många veckor om året där så har jag också intresserat mig för att springa lite traillopp där nere. Ett bra sätt att se nya miljöer och uppleva naturen. 2019 sprang jag två lopp som ingår i Golden Trail National Series i Kroatien, Risnjak och Kastav Advent trail. Sistnämnda som nybliven 50 åring och utan aning i min målgång kom jag på pallplats i min debut i klassen M50. Mer om det loppet i annan blogg. Inför 2020 anmälde jag mig till Risnjak igen men loppet blev flyttat ett år till juli 2021 pga pandemin. Hela våren tränade jag på bra med mycket backträning och med stavar då Risnjak har sina tuffa höjdmeterpartier. Äntligen skulle jag få tävla igen men skulle jag få sista sprutan i tid?? ”Jag hängde verkligen på låset” inför den första men tyvärr blev 6v efter första sprutan några dagar försent för att vi skulle kunna ta oss ner till vårt hus och loppet. Suck, jag som hade förberett mig så väl. Jag började googla och hittade ett litet lopp i inlandet nära gränsen till Bosnien, Rastoke trail, nära orten Slunj. Jag anmälde mig online till deras 32km lopp och min fru till ett kortare lopp. Några dagar efteråt fick jag mail från race director att de blivit tagna på sängen av att en utländsk löpare anmält sig trots att all info stod på kroatiska. Han ursäktade sig och skrev att de inte hade resurser att översätta all info. Jag svarade ”Nema problema” och att jag kunde lite Kroatiska så det är ok. Jag och min fru Karin bokade ett fint hotell och det visade sig ligga i närheten av Krka Nationalpark och det kända vattenfallet där. Precis utanför hotellet fanns både fina cykel- och vandringsleder. Något vi får utforska en annan gång.
Race-day: Sov relativt bra och efter bra och god hotellfrukost lämnade vi rummet och drog. Loppet hade löst med hotellet att man kunde komma tillbaka efter loppet och duscha innan man checkade ut, kanon!
Vid nummerlappsutdelningen var det som vanligt en blandning mellan uppsluppen stämning och lite nerv men på ett härligt avslappnat vis ändå, a’la balkan-style, dvs lagom lojt och lite kaxig attityd.
Vädret var inte supervarmt för att vara mitt i Juli utan ca 28-30 grader. Däremot var det oerhört hög luftfuktighet. Behövde inte röra på sig förrän man blev genomblöt.
Jag värmde upp ordentligt ändå och 10min kvar till start avslutade jag med lite rörlighet. 1min kvar och jag ställde mig i slutet av startfållan. Spänningen och förväntningarna bland alla steg. Speakern malde på med allt mellan och jord och 5 minuter försenat fick några löpare i startfållan nog och gick fram och sa till att ” nu får du släppa iväg oss”.
Starten gick och jag lät alla rusa iväg. Jag passerade startlinjen bland de sista av de ca 200 startande i 32km loppet. Efter ca 10min mötte vi en ca 50meter lång ”vägg” där vi med rep fick dra oss upp en brant mellan träd och rötter. Trafikstockning uppstod och det var bara att vänta på sin tur. Glad att jag hade passerar många innan ”repväggen”. 30min senare hade jag passerat de flesta och hade väl ett 40-tal framför mig. Började vänja mig vid den höga luftfuktigheten. Efter 10km var det första depån och jag fyllde på mina flaskor och tryckte i mig vatten och lite sportdryck. Drog vidare och det blev några km med lagom uppför. Plockade några till. Uppe på en kulle med äng öppnade sig plötsligt himmeln med ett ordentligt åskregn och ”burra”, starka fallvindar från bergen. Kylde ner lite för en kort stund men när åskstormen försvann lika fort igen efter ca 10min och solen åter kom fram blev det ännu mer likt en ångbastu än tidigare, men det bekom mig inte nu. Var inne i ett härligt flow och plockade löpare efter löpare till plötsligt nästa ”vägg” dök upp. Och vilken vägg sedan. Lera, rötter, träd, stenar och oerhört brant. Repet var nog ca 150m långt och jag fick stanna flera gånger för att hämta andan. Sneglade upp mot en annan löpare en bit framför mig och noterade att han inte drog sig upp med armarna som jag gjorde utan bara höll balansen med repet medans han tryckte ifrån med benen. Testade det också och det var mycket lättare. Jag är ju betydligt starkare i benen än armarna. Blev en bra lärdom i mitt första lopp med rep.
Uppe på toppen tog jag lite vatten, en salttablett och halva min lilla plastflaska med cola/espressoblandning. Den kickade in bara några få minuter senare. Fick ny energi och kunde åter plocka löpare samtidigt som jag kunde njuta av naturen. Nu sprang vi längs en flod på en smal stig. Ett felsteg och man skulle falla ner i floden. Tempot minskade. Stigen tog oss från floden till en lång lång trätrappa upp i skogen. Trappan var lång och brant så det blev till att ”hajka” steg för steg upp till toppen. Nedför igen ner till floden och sista depån. Fyllde inte på flaskorna denna gång utan drack två stora muggar med vatten och öste en till ner i nacken. Drog i mig sista cola/kaffeblandningen och passerade några till i den depån. Det är ju race och inte fikadax.
La in en tempoökning när jag började höra speaker på avstånd. Ca 1km före mål hörde jag min älskade fru heja på mig. Hon hade en stund innan kommit i mål i sitt lopp och sedan gått för att möta mig. Är en oslagbar känsla när man blir påhejad av nära/kära. Det enda jag hade i huvudet var att inte släppa förbi någon (särskilt han jag passerade ca 7-8 minuter tidigare och som hängde på min rygg någon minut) så min replik till Karins påhejande var…” eh, är det eh, någon bakom mig?” Nej svarade hon varpå jag svarade…”eh, bra då kan jag ta det lugnt”…
Har det på film annars hade jag inte kommit ihåg det. Väl i mål var det fortsatt babbel av speakern och nu lite fler personer som intagit scenen. Runda under fötterna om man säger så. All publik satt och drack Pivo och så även många i publiken.
Bandet spelade hög musik och det var inte mycket fokus på oss som kom i mål. De som kom i mål hann knappt komma i mål förrän de fick en stor öl i handen. Nej tack svarade jag. Åt god gulasch och mycket vatten i målområdet längs floden där en del badade. Helt turkost vatten som såg inbjudande ut men för trångt för min smal under rådande pandemi. Karin googlade upp mitt resultat och kom snabbt fram till att jag kom totalt 27:a men på första plats i M50-klassen. Jag trodde inte det var sant och fick titta själv. Det stämde. Jag var så stolt och glad. I målområdet blev det stimmigare och trängre och efter en lång och ostrukturerad prisutdelning valde vi att lämna festandet.
Hur gick det för Karin då? Jo hon tog sig runt gåendes pga sitt diskbråck och fick även hon en fantastisk naturupplevelse.
Det är lite charmigt med smålopp i en kultur där inte allt är så noga och stelt.
I vinter hoppas jag kunna försvara min pallplats i Kastav Advent trail Run.
Möt Marken Mjukt! /Patrik, diplomerad Löpcoach på VarjeSteg
