Lycka till alla ni som springer Stockholm marathon imorgon!
Jag pratar sällan om tider i löpning då det blev för mig väldigt ångestladdat och prestationsinriktat. Jag tappade glädjen i löpningen när jag ställde för höga krav på mig själv. Men denna gång tänkte jag berätta hur mina tankar gick på, före och efter min första mara och våga stå för det jag gjort och vara nöjd med det för det har idag format mig till den jag är och fått mig att prestera ännu bättre. En tid värderar inte hur bra du är, en tid är bara just det… en tid!
Men för mig blev det tyvärr något som tog upp allt fokus och klarade jag inte en viss tid kände jag mig inte värd att bli kallad löpare. Jag tycker det är viktigt att ta upp detta för INGEN person, elit som motionär kan Alltid prestera. Det är inte mänskligt. Fokuserar vi på att Alltid utvecklas genom att ”vinna” kommer vi dessvärre bli besvikna. Men man kan alltid utvecklas oavsett tid och placering!
Anna och Emil Haag beskriver detta så bra när de pratar om sin elitsatsning. Om deras driv hade varit att vinna hela tiden hade de gett upp för länge sen, för en elitidrottare förlorar oftare än de vinner. Det behöver finnas ett annat driv!
Jag har hittat mitt driv i löpningen och vill förmedla det! Löpning kan vara njutbart och en avslappnad kropp är en kropp som kan prestera! En stressad kropp har svårare att prestera.
Hitta först ditt VARFÖR du gör någonting! Springer du det här för att de ska se bra ut för någon annan? Vem gör du det här för? Varför springer du? Fokusera på varför du gör det och njut av det!
Jag tänkte dela med mig av mitt första marathon som var på Stockholms gator för 5 år sedan.
Det var en helt magisk känsla att klara av de 42195 metrarna och jag var väldigt nervös innan. Jag hade drömt om det här så länge.
Jag minns att jag året innan kollade på Stockholm marathon på tv när starten gick och jag ville så gärna vara där och uppleva samma sak! Jag hade veckan innan precis sprungit mitt första Göteborgsvarv och var sugen på mer! Samma dag anmälde jag mig till Stockholm marathon året därpå.
Som träning inför maran bestämde jag mig för att springa lidingöloppet (Lidingöloppet är ett terränglopp på 3 mil) som gick till hösten.
Jag tränade på mycket på Billingen tillsammans med min klubb IFK Skövde. Jag hade hört hur backigt det skulle vara så det blev många mil på ”lila milen” som var den backiga milen på Billingen. Ni som har sprungit där vet att den är vääldigt backig.
Så jag kom väldigt förberedd till Lidingöloppet. Jag minns att jag hade som mål att klara av under tre timmar, som är de flestas ”magiska drömgräns”.
Jag hade endast sprungit i något år och jag satte redan så höga krav på mig? Men jag visste vad jag kunde prestera på träning och det gjorde väl att jag siktade högt.
När jag sprang Lidingö för första gången undrade jag när de hemska backarna skulle komma, jag som var van vid lila milen, tyckte inte det var så farligt. Det fick jag dock äta upp året därpå när jag sprang och inte alls hade tränat backar på det sättet!
Men jag njöt verkligen av mitt första lidingölopp och var väldigt förberedd. Jag sprang in på tiden: 2.41.24. En tid som jag inte alls hade räknat med och det var över förväntan! Jag hade slagit min måltid med nästan 20 minuter.
Men då var allt jag kunde tänka på: ”bara 3 minuter ifrån ”brons-medalj””. Alla tjejer som springer under 2.38 får en extra medalj och kände mig genast lite besviken.
Nu i efterhand förstår jag ju att det var en hur bra tid som helst! Men jag blev ju aldrig nöjd, för man kan ju alltid göra lite bättre.
Tiden därpå kämpade jag med mycket skador och jag började fundera på om jag skulle klara av att springa Stockholm marathon våren 2014.
Det blev inte lika mycket löpning då jag blev tvingad att vila från olika typer av skador.
Men mitt mål var självklart att springa under 4 timmar. Trots att jag inte tränat på lika bra som innan lidingöloppet och trots att det var min första mara kunde jag inte bara njuta av det!
Väl på startlinjen hade jag ingen skada som tur var. Det var helt euforiskt att springa stockholm marathon för första gången och jag minns att jag grät på målrakan. Det gjorde så ont i kroppen sista milen och det var så stor skillnad på 3 mil och 4,2 mil kände jag!
Jag var så lycklig att jag klarat av det tills jag såg min måltid: 4:00:43
Jag var så besviken för de där 43 sekunderna! Helt otroligt egentligen!
Jag minns att när jag även kom till jobbet dagen därpå fick jag en spydig kommentar av min fd kollega: ”Ja, men känns det inte jobbigt att inte ha kommit under 4 timmar?”
Ska nämnas att hon typ inte sprungit en meter i sitt liv. Jag blev så paff när hon sa så och ledsen över den kommentaren. Jag kände mig redan usel så skulle hon strö salt i såren.
Usel för något som jag borde vara stolt över! Jag hade sprungit i ca 1,5 år och klarat av mitt första marathon! Vad spelar de för roll vilken tid jag sprungit på?! Dessutom haft mycket skador innan som gjort att jag inte kunnat träna på som vanligt.
Det har tagit en stund för mig att släppa prestationen i löpning och det var så fantastiskt när jag bestämde mig för att göra det. Vad jag springer ett marathon på värderar inte mig som människa!
Det har gjort mig avslappnad och gör att jag kan prestera och har slagit många av mina personbästan, även efter att jag fött barn.
Det är nog en del i det också, man inser att världen inte kretsar runt en själv, livet är så mycket mer. Man är och känner sig älskad av sig själv oavsett vad jag skulle prestera på ett lopp.
Sen den dagen jag förändrade och blev medveten i min rörelse har jag varit skadefri. Det blev det viktigaste till slut för mig då jag tröttnade på alla skador. Jag ville finna grundorsaken till varför jag hela tiden fick ont.
För löpning borde ju vara något naturligt för oss människor?
Det är det! Vi alla ska klara av att springa utan smärta men vi har tyvärr förändrat vårt rörelsemönster pga mycket stress och andra faktorer i vår vardag som inte ser ut som när vi rörde oss utan smärta. Därför kan man genom att hitta tillbaka till sitt naturliga rörelsemönster läka sin kropp i rörelse!
Jag vet idag att man kan springa ett marathon utan smärta. Jag själv springer varje dag numera, i snitt en mil om dagen, utan smärta. Jag har sprungit 9 mil i sträck utan smärta och kunde springa dagen därpå.
Det är det här jag föreläser kring och utbildar privatpersoner och företag, att hitta det skonsamma och naturliga steget.
Hitta ditt Varför och följ din egen magkänsla! För er som springer imorgon önskar jag ett stort lycka till! Jag är själv lite avundsjuk på att ni springer och får uppleva den fantastiska folkfest som det är.
