Jag tänkte dela med mig av min förlossningsberättelse, för jag har märkt att många är intresserade av detta. Jag tror det kan vara bra att höra olika historier eftersom verkligen alla förlossningar är individuella. Men enligt min egna erfarenhet tror jag att inställningen till förlossningen gör mycket.
Jag själv som person oroar mig inte särskilt mycket (fram tills jag blev mamma ?, nu är jag nojig och en överbeskyddande mamma, haha). Men jag är väldigt spontan och tar livet som det kommer. Livet är en lärdom och upplevelser i livet kommer för att man ska ta lärdom av dem och till slut formas man till den man ska och vill vara.
Men i allafall, inför förlossningen var jag inte alls orolig eller rädd, snarare förväntansfull och såg fram emot det. En upplevelse jag aldrig skulle glömma! Jag visste inte när det skulle ske eller hur, passar ju en spontan typ.
En månad innan förlossning
Jag själv tror jag har en bra magkänsla och jag kände tidigt, nästan direkt när jag blev gravid att det var en tjej. Detta kan nog flera mammor känna igen sig i. Men jag kände också att jag kommer få en lite tidig förlossning. Jag kände på mig att det skulle ske 2 veckor innan BF, och så blev det. Vecka 37+4 är Ellie född.
Jag valde att inte gå på några andningskurser osv, för jag kände att det här kommer min kropp klara av, vi kvinnor är ju byggda för det här! Jag trodde att jag bara skulle bli stressad av det. Men det är säkert bra för många andra. Sen så har jag övat mycket andning i yogan, och löpning kräver en bra andningsteknik.
När började mina värkar?
Det är högst oklart och jag vet det knappt själv, för jag kände inte av dem. Jag hade frågat måånga innan hur det kändes och alla svarade: “Det kommer du känna när du får dem!” Men – Nej det gjorde jag inte! Och detta bevisar ju bara att alla förlossningar är så olika. Men att knappt känna värkarna är nog högst ovanligt.
Men så söndag den 13 augusti fick jag ont i magen, det kändes som magknip, det var inget som kom och gick som värkar utan det var en konstant anspänning. Magen var stenhård hela tiden, och jag hade lite svårt att gå helt upprätt.
Jag och Philip var ute och gick med Athena, en riktig långpromenad och jag märkte att det inte släppte, så jag bestämde mig för att jag skulle hem och vila.
När jag väl kommer hem står alla mina närmsta kompisar i lägenheten och överraskar mig med en babyshower (och jag som trodde de hade glömt av mig?). Jag blev så chockad, glad och överraskad att smärtan i magen avtog och vi kunde njuta av en rolig kväll ihop!
På kvällen när alla hade gått blev det värre igen men jag pratade med Philip (som jobbar som ambulanssjuksköterska) och han tyckte inte det var läge att åka in än eftersom jag inte hade värkar.
Dagen därpå hade det inte lagt sig, och senare på måndagskvällen var jag fortfarande spänd och kunde känna att spänningen blev lite värre varannan till var tredje minut.
Så på måndagskvällen bestämde vi oss för att åka in till förlossningen och kolla. Jag trodde inte alls att förlossningsarbetet var igång eftersom jag hade fått magknip några veckor tidigare och då trodde de att det var något med tarmarna. Det var samma magknipskänsla nu.
Men så började vi att kolla CTG och visst hade jag lite värkar, men inga kraftfulla eller något jag kände av.
Vid 22-tiden fick jag träffa en läkare och hon ville undersöka varför jag var så spänd i magen. Hon kollade ultraljud och allt såg bra ut men konstaterade att bebisen låg väldigt långt ner så det var svårt att se hur stor hon var. Hon uppskattade att bebisen bara skulle väga 2kg, och att jag var öppen 2cm.
Hon kunde knappt röra vid min mage på vänster-sidan för jag var så öm. Där ligger moderkakan och hon blev orolig ifall den hade/skulle lossna och skrev in mig till förlossningen med drop och extra tillsyn. Lossnar moderkakan får bebisen ingen näring och då är det akut.
En timme senare så var jag öppen 4cm och då var det konstaterat att förlossningen var igång! Jag valde att ta epidural (ryggbedövning) för nu började det göra ont i nedre ryggen.
Provade även lustgas men det tyckte jag att jag bara blev snurrig av.
Efter epiduralen var det magiskt! Jag kände ingen smärta, den konstanta magknipen var borta och nu kunde jag känna när magen drog ihop sig till en värk (men det gjorde inte ont).
Två timmar senare var jag öppen 5cm och då tog vi hål på vattenhinnan. Jag kände ingenting, bara en värme.
En halvtimme senare var jag öppen 7cm, och sen gick de fort för barnmorskan hann bara gå ut ur rummet och in igen när hon sa att bebisen var påväg ut.
Under hela förlossningsarbetet låg jag stilla på rygg och när det var dags att krysta låg jag med benen böjda och händerna greppade vid benen. Jag lyssnade på barnmorskan och krystade när hon sa att det var dags och slutade när hon sa till mig att avvakta till nästa värk.
Jag krystade i ca 20 minuter sen var hon hos oss, och det var en sån stor kärlek som sköljde över mig till vår lilla flicka. Helt perfekta 2790g och 47cm vilket var helt normalt för att födas i den veckan.
Efter ett tag var det dags för moderkakan och den var ute i en krystning. Den såg hel och fin ut, så vad de var som hade ömmat visste de inte. Philip klippte med glädje navelsträngen, och han såg ut som världens lyckligaste pappa!
Direkt efter förlossningen.
Pappa-kärlek
Hon tog bröstet direkt och vi kunde och valde att lämna BB redan efter ett dygn. Allt kändes bara så självklart och naturligt.
Var det den värsta smärtan jag någonsin känt, som alla pratar om?
Nej, efter epiduralen gjorde det inte ont. Och innan epiduralen gjorde det ont, men det var inte den värsta smärta jag känt. När man har sprungit 9 mil gör det så ont i varenda muskel så jag tycker inte alls att det gjorde ont i jämförelse.
Man får så mycket adrenalin och jag tror att fysisk träning under graviditet underlättar för förlossningen, man känner sig stark!
Jag behövde inte ens sys, inte ett enda stygn.
Det tog totalt 6 timmar på förlossningen.
Jag är så tacksam för denna upplevelse, och jag tycker faktiskt att jag är värd en “lätt” förlossning när jag mådde illa och spydde i 9 månader!
Jag hoppas även att denna berättelse underlättar för er blivande mammor inför förlossningen som bara hört alla “jobbiga” berättelser att faktiskt få höra något annat. För som sagt, varje förlossning är unik.
Ellie på BB
Man ska inte vara rädd för att röra på sig när man är gravid, det har alltid bra hälsoeffekter. Dock ska du lyssna på din kropp, och minska träningen du brukar göra. Du bör inte börja med någon ny träning när du är gravid utan hjälp.
Ta hjälp av en coach som kan se över hur du på bästa sätt bibehåller en bra fysik utan att överanstränga dig.
Boka din tid på www.varjesteg.se
4 dagar efter förlossning
