Dagen efter mitt längsta löppass kommer tanken till mig: när är det dags att testa en längre distans? Lite spännande (och skrämmande) hur fort man glömmer känslorna som fanns när de sista fem kilometrarna påbörjades. Men det är nog till det bästa tänker jag. En kompis sammanfattade ultralöpning med att de första 20 km flyger förbi, mellan 20-30 km börjar man fundera på hur man skall ge kroppen tillräckligt med energi, och efter 30 km så är det dags att lösa alla problem som aldrig går att förutse. Och det är en perfekt förklaring över mina upplevelser.
Då covid-19 satte stopp för mina tävlingsplaner kom en stor besvikelse men också en tanke om att det måste gå att göra ett eget löpäventyr som inte innebär nummerlapp eller anmälningsavgift. Jag tänkte på att springa vildmarksleden från Hindås till Skatås, cirka 40 km, och därefter hemåt med en liten omväg för att till slut nå upp till 50 km. Men att göra det utan att få möjlighet att stanna och fylla på vatten eller mat så ofta som man tänkte sig, ja det var lite spännande såklart.
Dagen började med lite stretchövningar för att mjuka upp kroppen och göra mig redo för vad som väntade. Löparvästen packades med smörgåsar, banan, godis och 4 vattenflaskor. Sedan blev jag skjutsad till Hindås station och hoppade ur bilen. Den åkte iväg, kvar stod jag och insåg att ja, det är nu det börjar. Jag tog de första stegen mot start, kollade på kartan, startade klockan och joggade iväg.
Men innan detta så hade jag haft en del funderingar kring det här med energi. Hur skall kroppen klara av att hålla igång i flera timmar? På mina tidigare långpass så har jag haft med smörgåsar med jordnötssmör och sylt vilket har fungerat bra för mig och givit mig energi. Men det skall tilläggas att mina tidigare långpass har varit 2,5 timmar som längst. Detta skulle bli något annat. Tanken var fortfarande att dessa smörgåsar skulle hjälpa mig, och en banan i reserv. En smörgås i timmen, och vatten däremellan. När jag packade västen så stoppade jag även ner några godisar och tänkte att det blev en bra extrareserv bara om det verkligen skulle behövas socker.
Sagt och gjort, de första stegen togs och det kändes bra. Jag var tvungen att packa om västen lite, och det tog någon kilometer innan västen satt bra och skorna ordentligt knutna. Såhär i efterhand såklart en nervös reaktion.. Men äntligen var jag iväg. Solen sken och det var spännande att springa på nya stigar och vägar.
Första kilometrarna flöt på utan att det märktes. Efter en mil så hade jag en snittfart på 6:45 vilket var snabbare än jag förväntat mig men då jag hade en lagom låg puls tänkte jag att det säkert gick bra. Benen kändes bra och livet lekte. Den andra milen passerades och farten hölls på samma nivå, 6:45och pulsen på samma låga nivå. Tankarna fanns att det troligtvis var lite snabbt men samtidigt var känslan bra och benen var inte trötta. Höftböjarna fick jobba en del och blev uppvärmda. Mitt löpsteg var medvetet från start, lyft och driv med höftböjaren, avslappnad fot, falla framåt. Och gör om igen. och igen. Solen sken och det var varmt. Fortsatt blå himmel och jag kände att det var längesen jag sprang i sådan värme (20 grader i skuggan).
När jag närmade mig 3-timmarsstrecket så hade jag kommit omkring 25-26 km och där började jag känna första gången att det var tungt på riktigt. Jag märkte att kroppen behövde energi, mer energi än jag tillfört. Jag hade hållit mig till min plan att äta en smörgås varje hel timme som passerades och drack vatten i små men regelbundna mängder. Ett tillägg som jag kom på under vägen var att ta en godis varje halv timme mellan smörgåsarna för att toppa upp energin och det kändes bra. Men kroppen började att kännas trött och låg. När 3 mil hade passerats kände jag att energinivån var väldigt låg. Jag reviderade min plan och tog en till smörgås för att få energin, nu var det dags att rädda upp mig. Det kändes lite bättre efter några minuter och en godis på det gjorde att jag hamnade i bättre balans. Men, jag började fundera lite över det här med energin. Det kändes inte riktigt som att jag hade rätt plan. Mackorna blev torrare och torrare, och jag fick dricka mer vatten för att lösa det. Och längtan efter något annat att dricka som hade lite salt i sig kom. Sportdrycken.. Att jag inte hade tänkt mer på det. Men, det var ju bara 10 km kvar till Skatås och där kunde jag stanna och köpa någon sportdryck. Nu började benen att tröttna och det var tungt. Underlaget hade varit ganska lättsprunget fram tills dess, blandade grusvägar och grusade stigar och torra stigar. Och till slut kände jag igen mig från en tidigare löprunda, jag var nära Kåsjön och jag visste vad som väntade mig. Det blev lättare och jag insåg att Skatås skulle vara möjligt att nå.
Jag sprang vidare och klockan visade 35 km. Skatås närmade sig och sportdrycken som jag skulle köpa blev allt mer efterlängtad. Allt eftersom så märkte jag att jag tittade på klockan varannan minut för att se när jag skulle vara framme och insåg att det här håller inte. Jag tog bort vyn med distansen och tittade istället på navigeringen och då var det inte något bekymmer. Till slut nådde jag Skatås och jag kom äntligen fram till kiosken. En Vitamin Well inköptes och den hamnade i min flaska på en gång. Och en stor del dracks på en gång. Jag passade även på att ta en liten påse med salt och hällde i min hand som jag slickade upp. Det var gott!
Jag sprang vidare och lite längre ner vid Tempo-affären (500 meter längre bort) var det dags att köpa en till. Det var ju ändå 10 km kvar som jag skulle klara och jag ville inte äta någon mer smörgås.. En godis till lite då och då slank ner och jag tänkte att nu var det dags att försöka öka sockermängden.Till slut passerades 4 mil och jag insåg att det faktiskt var möjligt att nå mina 5 mil som jag tänkte mig. Tempot var inte direkt i 6:45-fart längre utan benen var trötta. Samtidigt var jag nu på ganska plan asfalt och det gjorde att jag ändå med “lätthet” kunde hålla ett tempo kring 7-7:10 med ganska liten insats. Men uppför så gick det mer långsamt.
När jag kommit över 42,195 meters distans och därmed spräckt maratongränsen så kände jag “jaja, men ärligt talat, är jag inte hemma snart?!”. Drickan hjälpte men jag började känna i magen att jag hällt i mig allt för mycket på för kort tid. Samtidigt var det bara att mata på. Ett steg framåt. Ett steg till. Och ett steg till. Jag konstaterade högt för mig att ett steg framåt tar mig framåt och närmare mål. Nu var kroppen trött på riktigt. När jag nådde 45 km så var det en mental kamp. Jag tänkte hela tiden att “det sitter bara i huvudet, spring vidare, det sitter bara i huvudet”. Men likväl, när jag såg uppförsbacken komma på vägen så var det dags att gå. Kroppen var riktigt tung och det var otroligt tungt att ta mig framåt. Men, varje steg jag tog gjorde att jag kom närmare. Och efter några minuter så hade jag ju tagit mig en kilometer till. Och en till. Jag nådde 48 km och då såg jag på klockan att den började närma sig 6 timmar. Tanken slog mig: “visst vore det väl kul att komma under 6 timmar”. Jag började räkna, lunkade vidare och insåg att, tja, det borde ju faktiskt gå om jag ökade farten. Jag kom till 49 km och visste exakt vilka steg och metrar som återstod innan jag var hemma. Vid den stenen var det 600 meter kvar. Jag kollade på tiden. Oj, det var nära, dags att öka. Lite lätt nedför och det var dags att öka mer. Från mitt 7:30-tempo med en kropp som var tung och trött hamnade jag plötsligt på 5:45-tempo. Jakten mot 6 timmar var på allvar. ytterligare 100 meter och nu var det dags att verkligen springa på. Tempot höjdes, och jag ökade. Var nere på 5:00-tempo och 100 meter återstod. När jag till slut kom in på 50 km så stod klockan på 6:00:32 och jag hade inte nått mitt tidsmål. Men distansen var avklarad och en skön trötthet infann sig. Och en stelhet i benen..
Såhär i efterhand kan jag tänka på några saker: – Att det gick att springa fortare när jag hade lunkat fram i total trötthet. Jag kunde uppenbarligen lura mitt huvud till att släppa på ytterligare lite energi till kroppen. Oavsett om jag kände mig låg så hade jag ju ordentligt med reservenergi i kroppen som jag inte skulle få tillgång till om huvudet inte blev lurat. – Att lösa energiplanen mycket bättre till nästa gång. Min tanke har varit att tillräckligt långsamt tempo gör att riktig mat är möjligt att ta upp istället för att äta gels och sportryck endast. Men längtan efter sportdrycken fick mig att inse att jag inte är helt rätt ute för min egen del. Detta måste jag utforska mer. – Att det är viktigt med långpass i träningen. Alltså riktiga långpass på 3-4 timmar för att veta hur jag skall lösa mina utmaningar. – Att det självklart går att springa längre. Jag har redan tänkt att göra om detta pass och har ytterligare en utmaning i form av Gota-leden att ta tag i under sommaren. När vet jag inte riktigt, men att springa långt ger blodad tand. – Att jag ändå har en bra tränad kropp för dagen efter har jag inte träningsvärk.
Sammanfattningsvis, allt är möjligt bara man tar det tillräckligt lugnt och ser till att hålla energinivån uppe. Och nu har jag ett nytt distansrekord att slå..
/Martin Bjufors, ledare i VarjeStegs summer camp
