Hur mådde jag, och hur tränade jag under min graviditet?
Större delen av min graviditet var jag extremt illamående och spydde flera gånger dagligen. Redan från vecka 5 började illamåendet, och var som värst fram till vecka 25. Efter det var det “bara” en gång om dagen eller om jag hade tur, varannan dag.
Jag blev deprimerad i början då jag inte hade ork till att träna eller springa som jag brukar. Det var en sådan stor förändring för mig, och det kändes som om jag inte visste vem jag var. Vem är jag utan löpningen? Jag identifierade mig själv med träningen/löpningen. Samtidigt som jag inte fick min dagliga dos av endorfiner, gjorde att jag kände mig nere.
Kollegor och kompisar märkte på mig att jag mådde dåligt, för jag brukar ju sprudla av energi annars.
Men ungefär runt halva tiden av min graviditet började jag äntligen trivas i min nya roll (så det är egentligen bra att man har 9 månader att anpassa sig). Det viktigaste av allt är att insåg att jag inte är något jag gör, och inte kan idientifiera mig med något jag gör.
Jag släppte på mina höga krav om att kunna prestera i träningen och bestämde mig för att bara gå ut och jogga i 10 min och se hur det kändes.
Det räckte för att få upp pulsen rejält, då man lättare blir andfådd pga mer blod i kroppen när man är gravid (för er som är/varit gravida vet att det kan räcka att gå upp för en trappa) och svetten rann!
Nu hade även illamåendet börjat avta lite, och jag märkte att det blev bättre av att jag tränade.
Så jag bestämde mig för att strunta i distans, och bara vara ute 10 minuter per dag. Och efter några veckor kunde jag öka tiden till 20-30 minuter per dag. Kände jag mig trött någon dag så vilade jag såklart.
Athena, 10 veckor
I samma veva skaffade vi vår älskade hundvalp Athena, som är en Siberian husky, en slädhund. Hon kräver extremt mycket motion när hon är fullvuxen, enbart gång räcker inte utan hon behöver springa och dragträna. Men det behövs inte nu när hon är valp, men jag behövde ändå gå ca 5-10km med henne varje dag.
Det här gjorde att man blev “tvingad” ut, varje dag, och det kändes alltid bättre efteråt.
Jag tror de framförallt hjälpte mig mycket med att slippa bli vätskefylld, som är väldigt vanligt annars när man är gravid.
Jag var på gymmet och styrketränade någon gång (lätta vikter eller inga alls) men det var framförallt löpning, och några egna övningar hemma.
Jag mådde som bäst i slutet av min graviditet och kunde springa ända tills det var dags för min förlossning.
Men min förlossningsberättelse kommer i ett annat inlägg!
Athena, 7 månader
Mitt egna svar på en vanlig fråga kring löpning och graviditet:
Kan man springa när man är gravid?
- – Ja, om du är en van löpare. Men ta det lugnt och känn efter! Känns något för tungt, gör ont eller helt enkelt fel, avbryt direkt. Tro inte att du kan köra på som du gjort innan din graviditet. Försök att underhålla din fysik istället. Det kan vara svårt att hitta rätt balans och teknik utan rådgivning.
- – Har du inte sprungit innan din graviditet ska du inte börja när du är gravid utan rådgivning och hjälp.
För din individuella hjälp och rådgivning kontaktar du mig på www.varjesteg.se för en konsultation.
Jag kommer inom kort dela med mig av mina egna svar på andra vanliga frågor kring löpning och graviditet. T.e.x. När kan man egentligen börja springa efter förlossningen?
