”Jag är inte MS. Jag har MS och är löpare!”

Sara är en sann inspiration & förebild då hon trots diagnosen MS springer maraton. Men inte bara det – hon sprider glädje omkring sig vart hon än går. Hon har en enorm styrka inom sig där hon ständigt antar nya utmaningar, mentala såväl som fysiska. Nedan följer hennes inspirerande berättelse:

Jag är inte den som alltid älskat att springa, snarare tvärtom. Jag har aldrig förstått hur folk frivilligt vill utsätta sig för det. Men hösten 2021 stod jag där och skulle springa mitt livs första maraton, Göteborgsvarvets virtuella maraton. Varför? För att jag kunde!

För 6 år sedan vändes mitt liv upp och ner. Plötsligt satt jag på Sahlgrenska där en läkare säger att jag har MS (multipel skleros) en kronisk nervsjukdom som påverkar det centrala nervsystemet, ryggmärg och hjärna. Det innebär att man får inflammationer på nervtrådarna och signalerna når inte fram som de ska. I korta drag kan det beskrivas som en laddsladd till mobilen där plasten runt själva elektroniken har skavts av och någon elkabel kan gått av, det blir glapp när du försöker ladda mobilen. Beroende på vart i nervsystemet ”glappet” sitter så påverkas kroppen på olika sätt. I mitt fall började det med en inflammation i synnerven och jag började se suddigt och i oklara färger. Det följdes upp året efter med att halva min kropp kändes som om den fått en  tandläkarbedövning, och en kall hand på den ”bedövade” sidan kändes som att jag brände mig. Kroppen är fantastisk på det sätt att den till en viss del kan läka sig själv och jag har haft turen att mina skov hittills inte gett bestående men, trots ärren det lämnat kvar i hjärnan. Synen kom tillbaka, tandläkarbedövningen och den brännande känslan försvann. Men viktigt att nämna när det kommer till MS är att precis lika många som vi är med diagnosen, på precis lika många olika sätt upplever vi diagnosen, ingen är den andra lik! 

Två gånger om året får jag bromsmedicin i form av dropp.

Jag kommer inte ihåg så mycket av hur jag kände eller mådde tiden efter jag fick diagnosen. Men upptäckte att uttrycket “Google is your friend” kanske inte riktigt stämde. Det som gick att läsa om MS var inget jag riktigt ville ta in och kändes rätt mörkt och dystert. Något jag däremot kommer ihåg tydligt är när en av mina närmaste vänner ett, ett och ett halvt år efter diagnos sa att “nu börjar jag känna igen den gamla Sara.” Det var efter att jag börjat landa och förstå att det som stod på Google inte behövde vara sanningen, som jag av en slump hittade löpningen. Det började med några km för att rensa huvudet på tankar och blev ganska snabbt ett första millopp. Min bästa vän anmälde sig till Göteborgsvarvet, hon fick tyvärr bryta och jag som då bara sprungit en mil som längst hör mig själv säga ”VI tar revansch nästa år, då springer vi ihop!” som den glada supporter jag då var.

En lång historia kort, det blev ett Göteborgsvarv för mig året därpå, vilken kick! Och så bra jag mådde av det! Året därefter anmälde jag mig igen, den här gången till att springa för välgörenhet. Valet var självklart när en av välgörenhets grupperna var inriktad mot forskning om hjärnan. Tyvärr kom den där pandemin vi alla så väl känner till vid det här laget och det tänkta varvet blev inställt, men jag sprang ändå! Någonstans efter det väcktes tankarna om ett maraton. Till en början för att bevisa för mig själv, att jag kunde och att en diagnos minsann inte skulle sätta stopp för det. Någonstans i bakhuvudet fanns väl också tankar om att, om min kropp får för sig något, då vill jag vara stark, för att förhoppningsvis göra det lättare att komma tillbaka! Ju mer jag tränade desto mer började jag inse hur otroligt bra jag mådde av träningen och hur härligt det var. Löpningen blev så otroligt mycket mer än den där känslan av att bevisa något. 

Plötsligt skulle maran springas. Med enda mål att ta mig runt! Och jag har nog aldrig känt mig mer redo och vältränad än vad jag gjorde då! Och visst gick det, jag kunde springa 42 km! När jag någonstans 37 km in hade en svacka och började muttra om att nu börjar det nog bli lite tråkigt det här. Kläcker min bästa vän, som anslöt med hela hennes familj halvvägs in i loppet, att “när du gått i mål då tänkte vi swisha en slant till hjärnforskningen om MS”. Om jag springandes började fulgråta till dom orden? Ja! Plötsligt blev det så mycket mer, tack vare forskningen så har jag idag en medicin som gör att jag mår toppen och kan springa. Då spelade det inte längre någon roll hur tråkigt jag hade där en liten stund. Tacksamheten att trots allt ha en kropp som fungerar fick mig att fortsätta framåt. Och väl i mål har jag aldrig vart så stolt över mig själv och min kropp!

Strax efter målgång på vad som troligtvis inte kommer bli mitt sista maraton.

Självklart har jag också stunder då jag är arg, frustrerad och ledsen över att det ibland känns som att min kropp jobbar emot mig. Men jag har lärt mig att min diagnos definierar inte vem jag är.

Jag ÄR inte MS, jag HAR MS. Däremot ÄR jag löpare! Som har planer på att fortsätta springa så länge jag kan och kroppen tillåter det! Och nu är även jag en sån där som älskar att springa! 

/ Sara Nyberg, Ledare i VarjeStegs Löpkurser i Hisingsparken

Lämna en kommentar

Shopping cart0
Det finns inga produkter i varukorgen!
Fortsätt handla
0