fbpx

Träna med diabetes

När min pappa höll sitt tal på mitt bröllop berättade han om när han och mamma, i mitten på -80-talet, släpade med sig mig och mina bröder, då 9 och 2 år gamla, upp på Kebnekaises snötäckta topp. Jag var 12 år och 1 år tidigare hade jag fått diagnosen diabetes typ 1.  Det min pappa berättade i talet, var att även om både han och mamma alltid fjällvandrat, var just den här vandringen extra viktig. De ville visa mig, utan att uttrycka det i ord, att trots att man lever med en så påtaglig och ständigt närvarande kronisk sjukdom som diabetes, kan man göra saker. Man kan bestiga berg. Och man kan välja sitt liv. 

Frisyren skyller vi -80-talet för, men här firar jag och min bror Erik med knäcke och räkost på toppen av Kebnekaise. 

Att mina föräldrar hade den här baktanken förstod jag inte förrän då, när min pappa sa det i bröllopstalet. Och deras handling och agerande, både då och under hela min uppväxt, betydde tusen gånger mer än om de bara hade försökt uttrycka det med ord. 

Att leva med diabetes är som att ha en ständig följeslagare, som konstant knackar dig på axeln och påminner dig om att du behöver agera. Agera genom att kontrollera blodsockret – om det är på väg att stiga eller sjunka. Att du behöver väga eller räkna kolhydrater för att ta rätt insulindos till din måltid. Att du behöver äta igen (!!!) för att du räknade fel kolhydrater vid förra måltiden så att du nu ligger lågt i blodsocker fast du är proppmätt. Att du ska ut på löprunda och behöver ”äta upp” blodsockret inför rundan för att orka. Eller ta en extra macka innan läggdags för att..förhoppningsvis, kunna sova hela natten utan att behöva gå upp och äta. Ja, så där håller det på. 24/7. Året runt. 
Det kan kännas lite tjatigt ibland. Och du kan aldrig ta ”ledigt”. Men du måste hantera det och det går. Olika bra, olika dagar. Men det går! 

Även om jag inte förstod då, på Kebnekaises topp, att jag kunde välja, minns jag att jag senare i livet hade en sådan stund då det slog mig. Jag gick i 9:an och skulle iväg till Bornholm på klassresa. En bekants bekant till mig, som också hade diabetes och gick i 9:an, valde att avstå klassresan. Just på grund av att hon hade diabetes. Jag blev helt ställd. Jag fattade inte hur hon kunde avstå på grund av diabetesen. Men det som slog mig då, det var att man har ett val. Ett val att själv bestämma hur man vill ta sig an sitt liv! 

Man kan ju aldrig veta hur man skulle levt sitt liv om det hade sett annorlunda ut. Men jag tror ärligt att jag i många fall blivit lite mer (positivt) kaxig och pushat mig själv mer tack vare min diabetes. Att jag tränar regelbundet och tex gör svensk klassiker och andra utmanande löplopp tror jag i många fall har att göra med min sjukdom. Jag vill bevisa att det är jag som bestämmer. Jag bestämmer och diabetesen får bara se till att hänga med. Ok, det är inte alltid så ”bara”… det krävs mycket planering. Mycket socker, mat och extra förberedelser. Men det går. 
Mina mål när jag springer ett lopp sätter jag oftast upp inför, och de brukar vara:

  1. Njuta av upplevelsen (ofta i fin natur) 
  2. Må bra under loppet och ha ett hyggligt blodsocker
  3. Komma i mål
  4. Komma i mål i rimlig tid 😅 (gör ofta mer ont om man håller på FÖR länge)

Att träna med diabetes, oavsett typ 1 eller typ 2, funkar. Men det kräver sin planering. Och man måste vara snäll mot sig själv och få lova att testa sig fram. Man lyckas långt ifrån alltid. Men om man ger sig tillåtelse till ”dåliga” pass… tex när man känner att behöver äta mer än man tränar, så lär man sig lite mer för varje gång. Man kommer inte få till det perfekt i alla pass… men lite oftare ju mer man lär sig och ju mer tekniken med smarta diabeteshjälpmedel kan hjälpa en.

Lite mer i detalj för er som känner till en diabetesvardag eller bara är nyfikna:
Jag har CGM, Dexcom G6 i kombination med Tandem t:slim X2 med Control-IQ som hjälper mig att till vardags gasa och bromsa mitt blodsocker. Dock har jag svårt att få insulinpumpens egna träningsprogram att fungera på ett sätt som stämmer för mig när jag tränar. Framför allt då den kan ge för höga korrektionsdoser vid högt blodsocker som får alldeles för stora effekter på mig när jag är aktiv. Jag har därför skapat en egen profil i min pump som också justerar blodsockret, men extremt försiktigt. Det jag lärt mig är att alla doser, hur små de än är, får minst dubbel effekt när jag springer. Så jag behöver sänka basal (bakgrundinsulin som ständigt matas ut för att jag ska fungera) och alla bolus-doser (ges varje gång jag äter kolhydrater och som jag själv matar in i pumpen) inför ett träningspass. Helst ett par timmar innan. Utmaningen handlar om att ge lite bolus (för att minska insulinmängden i kroppen) men inte ge FÖR lite så att jag hamnar FÖR högt. Diabetikerns vardag. 

Min Garmin pulsklocka där mitt blodsocker (från Dexcoms app via Nightscout) visas nederst i vyn, och som uppdateras var 5 min. 

Under ett träningspass har jag med mig olika sockerreserver. Rent druvsocker (är absolut snabbast och bäst men efter 35 år med sjukdomen kräks jag bara av tanken på det 😅) så någon chokladbar, en påse med geléhallon, tutti frutti passion och gärna en påse med mix av nötter (salt är bra vid långpass), choklad och torkade tranbär. Springer jag runt två timmar eller mer har jag flädersaft i min camelbak. För är det en sak jag lärt mig så är det att jag måste fylla på med energi/socker. Helst var 20:e minut. 

Så vad vill jag säga med allt det här. Jo, (i stort sätt) alla kan träna! Alla kan springa! Oavsett förutsättningar och varianter på liv. Vi behöver bara förbereda oss olika mycket och på olika sätt. Men alla behöver ta hänsyn till sin egen person och kropps behov! Man måste bara tillåta sig att hitta sitt sätt! Att ge sig tid att leta efter ens egna bästa sätt! 

Stort lycka till allihop & möt marken mjukt! 

/Sofia
Ledare för Varje Steg i Kungälv

PS. För er som alltid trott att man som diabetiker ska undvika allt vad socker heter kan jag berätta att det inte stämmer. För att må bra, både för stunden och för att slita så lite som möjligt på kroppen på lång sikt, ska man sikta på ett så jämnt blodsocker som möjligt. Målvärdet är ungefär mellan 4 och 8 mmol/L. Tänk dig en våg där mat höjer blodsockret och insulin och fysisk aktivitet sänker. För att vågen ska vara i balans, behöver man ibland väga upp med tex socker. Oftast väljer man något sött för att det går snabbare ut i blodet än tex potatis eller en macka. Man får helt enkelt anpassa efter situation, vilket innebär att väldigt söta saker är snabbast och enklast att få i sig på en löprunda. 

Ett svar på ”Träna med diabetes”

  1. Tack för en bra beskrivning av hur det är att träna och tävla med diabetes typ 1. Mycket intressant och det bör inspirera andra att söka lösningar istället för att fastna i begränsningar.

Lämna ett svar

Shopping cart
Det finns inga produkter i varukorgen!
Fortsätt handla
0