fbpx

RaceReport Järvens Stig 84km

”Vad var det? Var det en järv som sprang där!?!”

Vi backar bandet en aning. Klockan är 17:00 dagen innan loppet skall starta och bangeneralen har en genomgång av banan. De menar på att den är rätt tuff och att de förväntar sig endast 20 personer i mål. Av 186 anmälda och 160 startande. Känslan som kommer där är ”det här blir nog tuffare än jag trodde”. ”Undrar om jag går i mål?” På bussresan upp hade jag träffat en annan person som kände bangeneralen och menade på att rep-tiderna skulle bli hårda. ”Jag kanske skall ändra min inställning och inse att mått mål, att ha en härlig dag utomhus, är viktigare att uppnå än att gå i mål”. Tvivel och massor av tankar kommer när jag lägger mig för att sova. 01:40 ringer klockan och 02:30 går bussarna till starten. Tystnad råder i bussen. Alla är antingen trötta eller laddade. Själv känner jag mig rätt ok. Ingen överdriven nervositet underligt nog. 03:45 går vi gemensamt till starten. Vi möts av marschaller som lyser upp stigen. Vi överraskas av nationalsången och en jojk i nattens mörker. Stämningen är oslagbar, precis som loppets devis, ”känslan att bli oslagbar”. Klockan ringer och starten går. Pannlampan tänds och vi springer ut på fjället i nattens mörker. 

Känslan infinner sig efter några kilometer.  ”Det här går ju rätt ok ändå”. Ett bekvämt tempo på 6:30-7:00 intas och jag tickar av kilometer för kilometer. Fjället sluttar neråt och övergår i skog. Plötsligt ser jag i pannlampans sken en svart skugga som susar förbi tvärs över stigen knappt en meter framför mig. ”Vad var det? Var det en järv som sprang där?” Vi är ju trots allt på järvens stig så jag låter det vara osagt.

Natten övergår i gryning och känslan är mäktig. Naturen vi har är fantastisk. Och steget känns bra. 

Efter en och en halv timme når jag första station och inser att jag ligger 40 min före reptiden. ”Vänta lite, det här känns ju bra!?”

Ut på banan igen, upp på stigen för berget och ut i den obanade terrängen. Här väntar 3-4 km obanat och här är känslan bra. Jag lyfter steget, springer avslappnat och njuter. Solen skiner och det är totalt vindstilla. Skogen är magisk. Jag lämnar folk bakom mig och försvinner framåt. Väntar på att myren ska komma. Jag hade ju hört på genomgången att det skulle vara ett parti med 7 km myr. Och där var den. 

Det började ju fint, lite smått blött bara och sedan fina stigar. ”Det här var ju inget” tänkte jag och sprang glatt vidare i 6:30-tempo. Sen kom myren. På riktigt. Redan blöta och leriga skor blev blötare och lerigare. Men, lyfta stegen och låta höftböjarmuskeln göra sitt jobb. Inget annat att göra. Och, döm av min förvåning när jag ligger i 6:30-tempo på myren och känslan är avslappnad och bra. Här tar jag in på många som jag medvetet släppt i början för att starta lugnt. Inte så dumt att springa med bra teknik och ett avslappnat steg här. Höften kan mycket mer än du tror. 

Till slut, efter mycket myr, en del gång och en del tankar om när det egentligen skall ta slut så når jag grusvägen. 5km rak och svagt sluttande uppåt. Därefter väntar station 2. 

Nästa etapp är ett parti med obanad terräng med uppförsklättring och väldigt ojämn terräng. Inte mycket att göra förutom att gå. Och springa när man kan. Och vad kom där om inte lite myrmark igen? Lyfta, lyfta. 13 km obanad terräng senare når vi station 3. Fortfarande före reptiden, nu med drygt två timmars marginal. ”Det kommer att gå det här” tänker jag. Sedan kommer banans höjdpunkt. En lång stig omgiven av fjällen. Ren och skär magi.  

Till slut ansluter vår bana till samma stig som 45km-banan och helt plötsligt är jag omgiven av människor. Det ger energi och jag får ett klipp i steget. Lyfta, falla, få feeling. Kilometer 61 klockas in på 5:30och det är en fantastisk känsla att springa om folk som ”bara” har 17 km i benen. Sedan kom backen. Stigen upp till Nipfjället. Om energin legat på topp under loppet så försvann den uppför backen. ”Den där snabba kilometern kanske inte var så bra ändå..”

Väl uppe efter en lång promenad upp når vi stationen och ansluter delvis med 28 km-löparna. Nu är det mycket folk runt omkring. Får i mig energi, går några kilometer, sedan bär det av nerför Nipfjället igen. Av någon anledning väntar en km med myr nedanför. Vid det här laget är det ju kul att springa i myren och det känns som hemma. Lyfta, lyfta, klafsa, lyfta. Vi når näst sista stationen och gör en matteberäkning. Vi har nästan 3 timmar till godo för att ta oss 7 km. ”Ja minsann, detta kommer nog att gå” tänker jag. Vi säger högt till oss att vi är starka och börjar klättra uppför backen. Eller ja, backe och backe, vi tar och börjar klättra uppför Städjan. Men, allt för att hålla humöret uppe. Ropar ut flertalet gånger: ”Åh, vad roligt det är med backar”. Sjunger högt på ”vilken härlig dag” av Ted Gärdestad. Allt för att lura huvudet att det är kul. För är det något man är efter mer än 11 timmar ute så är det lättlurad. 

På toppen, när vi till slut når den, vänder sig en löpare framför oss som springer 45 km och undrar hur i hela världen vi hade krafter att prata så mycket i backen på vägen upp. Ja, vad säger man. Det är underligt när man springer ultra. 

Backen nerför blir till att gå, vid det här laget är benen stela och låren tycker att minsta nedförslut är väldigt onödigt att springa i. Till slut når vi sista stationen innan reptiden, och vi inser, ”vi kommer att nå målet”. Först uppför en skidbacke. Med lera. Men väl på toppen, med två kilometer kvar, då förstår jag. ”Vi grejar verkligen det här”. Vi testar att jogga nerför, bestämmer oss för att det var en dum idé, går en kilometer, men när det återstår en kilometer säger vi till oss själva att vi skall springa i mål. Och då springer vi. Vi ser målbågen, känslan är oslagbar. Speakern ropar upp våra namn på upploppet. Leendet är större än någonsin och till slut får jag vråla ut ett glädjerop. ”Det gick!”

Vad tar jag med mig från detta lopp? 

  • Teknik är bra att ha. Ett bra löpsteg tar dig långt. Bra mycket längre än du gör med bara muskelkraft. Det får dig till och med att vara snabb om du av någon anledning vill springa på myrar. 
  • Att springa ultra innebär en otrolig känsla av samhörighet och de vänskaper man inleder på banan liknar inget annat. Man har delat något speciellt med varandra som ingen utomstående förstår. 
  • Att kroppen klarar av mycket mer än man tror. Och huvudet också. 
  • Att ens mentala barriärer rivs och man hittar sig själv. Utan filter. Känslorna hamnar utanför istället för innanför. Och man är den man verkligen är. 
  • Att återigen, det hjälper fantastiskt mycket att ha ett effektivt löpsteg. att två dagar efter 84 km ge sig ut på en löptur och känna att kroppen trots allt känns bra är härligt. 
  • På en ultra räknas varje steg. Varje steg tar dig framåt. 

Stort tack till er alla där ute på banorna. Ni är alla grymma, oavsett distans. För ni vågar att ställa er på starten. Ni vågar att utmana er. 

Till mina nya ultravänner, ett ännu större Tack! Dagen blev bättre, roligare och lättare tack vare er. Järvens Stig var för oss!

Till alla er andra, ut och spring. Jag lovar att ni kommer att kunna uppleva löparglädjen ni också. För ni klarar mer än ni tror. 

/Martin, dipl. Löpcoach & Postural tränare

Lämna ett svar

Shopping cart
Det finns inga produkter i varukorgen!
Fortsätt handla
0