fbpx

Från 7 – 70km – Hur man blir en ultralöpare

Här delar Gunnar, platschef & ledare i VarjeSteg Kungälv, med sig av sin berättelse och RaceReport från gårdagens Gotaleden 71K:

Bakgrund:

Det finns säkerligen lika många olika sätt att bli en ultralöpare som det finns ultralöpare, men såhär gick det till för min egen del:

Jag har alltid sprungit mycket under min uppväxt och när jag spelade fotboll var jag oduglig med boll, men kunde springa mycket en hel del. Löpturerna var dock aldrig speciellt långa utan några km, biland sprang jag mer och ibland mindre. För sisådär 8-9 år sedan fick jag dock problem med vaderna när jag sprang och sedan fick jag också problem med mina luftvägar som senare visade sig vara ansträngningsastma. Min kondition blev mycket sämre, jag sprang inte alls och lyckades inte riktigt få ordning på luftvägarna. Det vände inte förrän jag köpte mig en mountainbike i hopp om att köra cykelvasan. När jag sedan upptäckte att man på Vasaloppets sommarvecka också kunde springa hela distansen sådde det ett frö i mitt huvud. Kunde man springa länger en ett marathon? Kunde man springa två? Vad var det här egentligen? Googlade lite och upptäckte att det fanns någonting som kallades ultralöpning. Där någonstans såddes fröet i mitt medvetande om att det fanns distanser bortom Marathon. Ultra. Längre än 42 195 meter.

Konditionen började sakta byggas upp igen tack vare en hel del cyklande och en idé började födas i mitt huvud: En svensk klassiker 2020 och en Vasatrippel 2021. Var det möjligt?

I Augusti 2018 var min kondition åter ganska bra. Jag hade lyckats cykla cykelvasan under fyra timmar och formen var nu ganska bra, men jag hade inte sprungit en meter på flera år.

Jag tänkte ut en egen plan att sju kilometer borde jag iallafall klara. Det är ju inte så långt. Med lite mer kunskap om löpning kan jag säga som såhär. Att börja inte med sju kilometers löpning är inte att rekommendera efter att ha inte ha sprungit i på flera år. Men jag gjorde det iallafall. Och jag började också med intervall-löpning. Fyror, samt backe… Det skulle vara bra. Och det gick faktiskt bra för min del. Jag klarade mig turligt nog utan skador. Planen då var att bygga upp min löpning stegvis med en kilometer längre distans varje månad från sju och upp till 18 på elva månader och loppet Risveden terräng, sedan fortsätta ytterligare ett år upp till 30 i moment nummer tre på en svensk klassiker. Lidingöloppet. Om Lidingöloppet fungerade och kroppen höll bra så kanske det kunde gå att springa även tredubbla distansen? 

Nåväl. Träningen flöt på ganska bra och även om Risveden terräng blev inställt sprang jag istället halva vildmarksleden och det funkade väl skapligt även om det gjorde lite ont i knän och vader de längre passen så gick det över inom några dagar. År 2020 kom och med det året också ett virus från Kina som vi nu alla är mer än väl bekanta med. Vätternrundan ställdes in, liksom cykelvasan och senare även Lidingöloppet. Innan sommaren var dock konditionen ganska bra och även om klassikern ställdes in blev jag mer och mer beslutsam om att jag skulle testa på vasatrippeln 2021. 

Dock fanns det ett litet problem. Nio mil löpning är långt. Riktigt långt. Jag hade aldrig tränat någon löpteknik, men jag insåg att det kanske är en god idé att lära sig springa bättre om man skall ta sig an en sådan utmaning. Efter lite googlande efter löpcoaching så vet ni ju alla vad som händer. Facebook kommer med förslag på  löpcoaching och det var där och då jag fann Varjesteg.

På varjestegs hemsida stod det: VarjeSteg fokuserar på en skonsam, effektiv och hållbar löpteknik och kan hjälpa dig med löpstegsteknik, de skulle också anordna en löpkurs till sommaren och man kunde välja att vara med på passen både i Skatås och Hisingsparken (samt även online) efter vad det passade en bäst. Väldigt bra för en som mig som arbetar skift och därför har svårt att få ihop tider en specifik dag. Därmed skickades ansökan till Summer Camp 2020 in och jag lärde mig mycket under kursen och förbättrade mitt löpsteg en hel del. Anmälde mig sedan också till höstkursen, samt bokade in några individuella coachingar med Nathalie mellan kurserna, sedan blev jag också ledare för gruppträning med varje steg, vilket ytterligare hjälper till med att förbättra inte bara andras, utan även sin egen löpteknink. Under sensommar och tidig höst utförde jag också två tremilar, både hemmavasan och Lidingöloppet hemma och även om jag var trött så hade jag inte ont när jag sprang. Inte alls. Jag kunde numera också springa på asfalt, något jag trodde var helt omöjligt. Men tre mil är tre mil. Nio mil är någonting annat. Dessutom hade jag ju inte heller åkt skidor på ännu fler år, så om jag skulle utföra vasatrippeln kunde jag inte bara springa och cykla, utan fick lägga till en hel del skidor med inför Vasaloppet som trots Corona kunde genomföras som planerat första helgen i Mars. 

Men sedan då. Jag hade fortfarande inte nått upp till ultradistansen och vände mig såklart till Nathalie för hjälp. I slutet på Mars testade jag på ultraintervaller där jag sprang ca en mil varannan timme sex gånger på en dag. Det funkade helt ok, men även om jag nu sprungit sex mil under en dag var jag ju fortfarande inte per definition en ultralöpare eftersom jag ju ”bara” sprungit en mil sex gånger.

Jag fick ett träningsschema för både ultraträning och för posturala övningar för att hjälpa till med min hållning som det finns en del förbättringspotential att arbeta med. Sedan fick jag också möjligheten att hänga på och springa Götaleden med Nathalie och Martin. Egentligen var kanske Götaleden på sju mil lite längre än vad jag hade tänkt mig nu på vårkanten, men vad tusan. En chans att springa sitt första ultralopp tillsammans med två grymma Ultralöpare och Löpcoacher vore det ju bara korkat att tacka nej till när man om endast några månader planerar att springa ännu längre. Jag valde att hänga på och vi är nu framme vid dagens datum: 22 Maj 2021.

RaceReport:

Från att för tre år sedan endast kunnat springa 7 km stod jag nu redo för 7 Mil. Mitt första ultra.

Efter att ha terroriserat Martin och Nathalie några dagar med frågor om mat, vätska, kläder och annat hade jag min plan klar för dagen. Väderprognosen visade ihållande regn i stort sett hela dagen, möjligen att det kunde klarna upp några timmar på eftermiddagen. Då jag inte ville frysa valde jag långbyxor och långärmad tröja, samt en regn/vindjacka som enkelt kunde skalas av under färden, Nathalie frågade om vi inte skulle hämta mina shorts som jag beställt från webshopen, men nä sade jag. Det skall ju regna hela dagen. Klockan 06:00 var jag och Nathalie redo, Martin var lite sen eftersom han inte tyckte det räckte med 7 mil, utan ville springa lite extra. Regnet öste ned utanför. Vi väntade in Martin och gav oss av på den första etappen. Göteborg mot Skatås. Den här etappen var ganska lättlöpt även om det är lite backigt upp mot Skatås så höll vi ett lugnt tempo. Redan här började vi också att gå uppför för att inte få för hög puls redan i början. In i skogen och upp till Skatås i fågelkvitter, grönt och blommor runt leden och det slutade regna.


Vidare till etapp två. Skatås – Kåsjön. Här blev det fantastiskt trevlig Trail-löpning med lite fler höjdmeter och allt kändes hur bra som helst. Sista biten var nya stigar för min del och riktigt trevlig löpning. Vi var alla starka och varje steg var ren njutning.

Etapp 3 mellan Kåsjön och Jonsered avverkades och nu väntade banans tuffaste del med rejäla backar. Jonsered – Lerum på baksidan av Aspen. Här hade jag också sprungit förut, så jag visste vad som väntade. Vi sprang lite fel, men det kändes fortfarande bra för min egen del.


När vi passerat Aspenäs Herrgård kom vi ut på asfalten och solen började nu värma ganska bra. Nu passerade vi också tremilsgränsen och varje steg var nu distansrekord för min del. Efter att ha fyllt på med en varmkorv och lite vätska i Lerum fortsatte vi på banans kanske segaste parti genom ett industriområde i Stenkullen. Här började jag också känna att nu är jag jäkligt varm. Solen stod högt på himlen och temperaturen hade börjat stiga och jag kände hur pulsen rusade iväg så fort jag ansträngde mig det minsta. När man springer ultra vill man hålla pulsen så låg som möjligt och jag började mer och mer inse att detta kommer bli tufft. Riktigt tufft. Det var trots allt ca hälften av distansen kvar innan vi skulle nå målet i Alingsås. Vi tog oss till Floda och magen började nu bli mer och mer upprorisk och undrade vad jag höll på med. Även om dasspapper låg nedpackat så var det skönt att nå Floda där jag kunde låna en riktig toalett.

Mer vätska påfyllt och åter ute på leden kändes det bättre en stund framöver, men värmen och solen hade inte grillat klart mig ännu. Dock så kändes ändå kroppen fortfarande ganska bra och jag hade faktist inte ont någonstans förutom att magen började göra sig mer och mer påmind och att jag fortfarande var väldigt varm. Vi fortsatte till Tollered där jag smet in och gjorde ytterligare ett toalettbesök innan vi skulle fortsätta till Ingared/Norsesund där jag på förhand hade gjort upp med min kusin Anna om att möta upp oss med vätska och lite energi! Anna följde också med oss sista biten in till mål, vilket var väldigt uppskattat!

Nu var det också ”bara” 1,5 mil kvar, men jag var också djupt nere i källaren vad gällde värme och vätska. Jag fick lägga mig en kort stund i gräset innan jag fick i mig lite vätska och energi och sedan ut i skogen ytterligare en gång och var sedan på G igen. Att ge upp hade jag ingen lust med, men jag var fortfarande varm och fick springa ned till Mjörn och doppa huvudet för att kyla ned mig lite.

Det kändes bättre en stund, men snart därefter försökte jag få i mig en salt-tablett för att försöka återställa kroppen lite och då vände sig magen ut och in och det gick inte att stoppa illamåendet längre. Då jag är en aning envis av mig vet jag dock av erfarenhet att det faktiskt brukar bli bättre efter det och så blev det även denna gång. Vi knallade på i sakta tempo och passerade Västra bodarna och påbörjade sista etappen in mot Alingsås. I en uppförsbacke i skogen fick jag åter springa ut i skogen igen och det kändes nu riktigt tungt, men jag visset att det nu inte var långt kvar. Till och med Martin började nu bli trött, medan  duracellkaninen Nathalie tassade vidare till synes helt oberörd.

Någon km till och vi kom in i Alingsås stadsskog och DÅ kom det äntligen! Det utlovade regnet! Det vräkte nu ner och äntligen kunde jag kyla ned kroppen igen! Och vilken boost det gav mig. Nu vart jag verkligen på G igen och även om kroppen var trött hade jag inte ont någonstans, magen kändes hyfsad och pulsen rusade inte längre iväg så fort jag ansträngde mig. Sista fem-sex kilometrarna in mot Alingsås blev därefter ren njutning återigen, precis som passet hade börjat.

Götaleden gjorde en liten elak extrasväng på några hundra meter extra som kanske kändes lite onödig, men när vi passerade de för mig kända platserna Lövekulle camping, Playa Mjörn, Mjörnvallen, Kongoskogen och Nolhaga slott kändes det riktigt riktigt bra. Sista hundra metrarna in mot Lilla Torget i Alingsås där målet var och en snäll fru stod och väntade på oss var naturligtvis dagens höjdpunkt.

Vi klarade det! 74 kilometer blev det totalt och ett distansrekord för egen del som blev slaget med 44 kilometer! Numera kan jag därför titulera mig som ultralöpare och jag känner mig oerhört stolt över att ha klarat av att öka distansen från 7 km – 70 km på lite i underkant av tre år.

Det hade dock aldrig gått om jag för ett år sedan inte hade tagit tag i mig själv och faktiskt börjat fundera över HUR jag springer och tagit hjälp av VarjeSteg för att utveckla min egen löpteknik och lärt mig springa skonsamt, naturligt och effektivt. Det finns fortfarande väldigt mycket för mig att lära mig, men jag inser att om även knän och annat strejkat på det sätt min mage och huvud gjorde hade jag mest troligtvis brutit loppet långt innan målgången i Alingsås. 

Så, vad händer då framöver. Ja, jag hoppas ju såklart att ultravasan blir av, det vore trist om coronan sätter käppar i hjulet även för denna. Trots att jag nu är sjukt trött efter dagens bravad och var riktigt djupt nere i källaren ser jag faktiskt fram emot att testa att springa ännu lägre i slutet på sommaren. Då än mer förberedd och taggad inför målet att ta sig de nio milen från Sälen till Mora.

Dagens lärdomar:

1. Lyssna alltid på Nathalie. Säger hon att du skall springa i shorts, så spring i shorts. Säger hon att loppet kommer ta tolv timmar, så tar det tolv timmar. Säger hon gå i uppförsbackarna så gå i uppförsbackarna.

2. Oavsett hur långt ned i källaren man är så går det allt som oftast att ta sig upp igen. Det var oerhört tungt ett tag när jag var överhettad och magen krånglade för mig, men jag gav inte upp och krafterna kom åter mot slutet av loppet. Man klarar mer än man tror!

3. Även om jag springer en hel del krävs det ännu mer träning, teknik och utveckling att göra för att få en klart mer behaglig resa. Jag är sjukt imponerad över hur Martin och Nathalie genomförde loppet och hoppas på att en dag kunna bli lika trygg och säker ultralöpare som dessa två titaner och det var som jag misstänkte guld värt att ha med sig dem på denna resa.

4. Se alltid till att ha möjlighet att skala av mer kläder. Det är inte alltid väderleksprognosen stämmer överrens med verkligheten.

5. Löpning är njutbart. Även om magen mår skit och kroppen är överhettad under stor del av loppet, så var de sista kilometrarna återigen ren njutning och känslan av att gå i mål mer eller mindre obeskrivbar. Och faktum är att trots att kroppen är trött och jag räknat in nästan 100 000 steg under dagen så har Varje Steg tagit mig närmre och närmare målet. Och det märkliga i det hela är att jag redan nu ikväll längtar efter nästa löptur. 

Resan är inte slut här, men dagen är det och nu skall jag nog alldeles strax försöka sova lite. Varje steg jag tar för mig vidare mot nya mål. Kanske vill jag efter ultravasan springa ännu längre, kanske snabbare, kanske skiter jag helt i distans och tid, oavsett vad jag väljer att göra är jag iallafall oerhört glad och tacksam över att jag nu efter ca ett år med VarjeSteg kan springa med en hållbar teknik som gör att det bara är jag själv som sätter mina egna begränsningar och inte skador som skulle kunna uppstå pga felaktig löpteknik. 

Tack för idag!

/Gunnar Skaven, Platschef & Ledare i VarjeSteg Kungälv

Lämna ett svar

Varukorg
Det finns inga produkter i varukorgen!
Fortsätt handla
0