fbpx

Varför springer du?

”Det måste ju vara skadligt”. ”Att springa så långt, är du inte klok?”. 

Det är frågor som jag fått. Ett antal gånger. Och som jag har olika svar på. Och kanske framför allt för att det inte har varit samma svar hela tiden. Min inställning till det här med löpning har förändrats. Och ändrats igen. 

Till en början var det nog för att hålla vikten i form. Och att kombinera med gymträning. Det fanns ett spår där hemma som jag tog några varv på innan gymmet. 

Sedan började jag känna smärtan i ryggen. Enligt sjukgymnasten så var jag över-rörlig i ländryggen. Rehab ordinerades, men rehab är ju som vi alla vet tråkigt. Så man gör det ett tag och sedan gör man det inte länge. Det var det som gjorde att jag insåg att jag och löpning inte passade. 

Så, löpning blev tråkigt. Och något som alla uppenbarligen inte kunde göra. 

Det tog många år, omkring 12-13 år tror jag. Tills det var dags att med några kompisar anmäla sig till Midnattsloppet. 

Att springa en mil! Det gick ju inte. Det var tokigt långt ju. Men, de andra peppade och med en blandning av pepp och ris och ros så började träningen. Varför blev det löpning då? Ja, antagligen för att bevisa att jag kunde. Andra kunde ju. 

Och jag kunde också. Loppet genomfördes, många historier senare kom skador och mer rehab. Och skadorna försvann.

Jag fortsatte med löpningen. Varför? För att det gick att bli snabbare tror jag. Det gick att mäta framgången. Sekunder räknades. Klockan var alltid med. 

Skador igen. Rehab igen. Det var dags för en tankeställare. 

Nu är jag på ett naturligt löpsteg och har åter en naturlig rörelseteknik. Och löpningen går bara bättre och bättre. 

Men varför springer jag? Ibland är det för att helt enkelt kunna balansera livets goda, att kunna äta vad jag vill utan att bekymra mig. En löpare sa en gång att äta gott är viktigt för att få i sig tillräckligt med energi för att kunna springa. Det fastnade hos mig och jag plockar fram det som anledning ibland till den där extra bullen. 

Varför jag springer? Ja, många svar finns på den frågan. Jag har på senare tid insett att frågan är nog felställd. Varför springer du inte? Det är nog en bättre fråga. För det är ju naturligt för oss. Någonstans har vi glömt av att röra oss. Vi blir bekväma och fastnar i livet. I vardagen. I sittandet. Och krämporna kommer till slut. Men om vi rör oss? Ja då blir det ju bättre för alla. Det handlar ju inte om att veta hur vi springer. Det handlar om att veta hur vi skall röra oss. Så att vi rör oss. Och inte blir stillasittande. 

Stanna upp lite med allt hetsande. Stanna upp med allt jagande om alla måsten. Stanna upp med att göra det för att vi måste. Och försök att hitta känslan istället. Känslan av att röra sig. Känslan av att ta in omgivningen. Känslan att vara ett med dig själv. I naturen. Och för att göra det behöver du inte alltid ha klockan på dig. 

Mitt mål är att vara en superfarbror och springa när jag är 80 år gammal. Eller ja, springa och springa. Att röra mig. Vill jag stanna för att ta in naturen så gör jag det. Och sedan fortsätter jag. 

Men varför springer du? En fråga som har lika många svar som antal löparskor du har i garderoben. Men likväl en viktig fråga för dig att tänka på. Du behöver inte alltid avslöja ditt svar för någon. Vara så länge du själv vet. Och vet du inte? Ja då behöver du inte fundera över det just nu. Ta en runda och andas och njut. Förhoppningsvis kommer du på en anledning som passar dig för stunden. Eller för livet. 

/ Martin, diplomerad Löpcoach & Rörelsecoach på VarjeSteg

Lämna ett svar