fbpx

För glädjen. För tårarna. För känslan av tacksamhet.

Självklart är det rätt konstigt när man tänker på att man skall springa 81 kilometer. Det går inte riktigt att greppa. Distansen är så skrämmande lång så det går inte att ta in den. Men ändå var jag anmäld och kom till starten med känslan att ”jag löser det här!”. Loppet som jag skulle springa var IX Ultra, den långa sammansatta versionen av Icebug Xperience där tre dagsetapper sätts ihop till en lång etapp. Distansen var 50 miles, dvs 81 km. Jag var egentligen anmäld till tävlingen för tre år sedan, men en skada satte stopp för mitt deltagande första året. Andra året var skadan fortfarande kvar och jag rehabbade för fullt. Nu, tredje gången gillt så var det dags att springa. 

Hur förbereder man sig för att springa så långt? Det undrar många jag pratat med. Och ja, det finns säkert lika många olika sätt som det finns skomärken att välja mellan. Men jag valde att köra utifrån principen att träning ofta gör mycket nytta, och med det så försökte jag att vara igång mer eller mindre varje dag. En stund om dagen, 25-35 minuter, och lite längre på helgerna. För det mesta gick det bra, ibland blev det mindre. Några veckor innan loppet hann jag med en träningsvecka där totala distansen slutade på 80 km delat på 12 pass. ”Allt för att förbereda sig” tänkte jag. 

Men så kom morgonen. Den morgonen som var race day. Klockan ringde 03:40 och det var dags att gå upp för att äta lite frukost (eller nattamat kanske det kallas vid den tiden) för att sedan gå till bussen som avgick 04:30. Efter att ha väntat in en färja så kom vi fram till Malmön 05:20 och det var endast 40 minuter kvar till start. Drop-bags lämnades in, skorna knöts, mörkret började bytas ut mot en fantastisk soluppgång. Och vilket väder det var. Helt vindstilla, omkring 12-14grader på morgonen. 

”5 minuter till start!” ropades ut av funktionärerna. Dags att inse att det snart startar. Men märkligt nog var det aldrig en riktig nervositet i min kropp. Det var mer en känsla av förväntan. Av tanken på att göra något jag sett fram emot. ”3-2-1-HA KUL!” Ropade de ut, och så stack alla iväg. Vi var 32 deltagare och farten sattes lagom högt från början. Några var såklart snabbare iväg än andra, jag lade mig i mitten och droppade efter någon kilometer av för att hamna bland de sista. Med 80 kilometer kvar så tänkte jag att det säkerligen fanns tid och plats för att springa fort, och det skulle inte vara bland de första kilometrarna. 
Vi sprang iväg längs gator och småvägar mellan fiskebodar och hus. Solen steg och det blev mer och mer ljust. Och vilken magisk omgivning det var! Utåt havet till såg man månen och ett helt stilla hav. Inåt land såg man Malmön, en ö av sten, klippor och ännu mer klippor. 

Mitt mentala mål var att springa en mil, fast göra det åtta gånger totalt. Och en mil, det är ju inte så farligt långt. Det klarar jag ju utan bekymmer. Och sedan en mil igen. Det kan man göra igen ju, det är ju bara 10 kilometer. Och att springa en kilometer 10 gånger, det blir ju totalt en mil.
Samtidigt hade jag en tanke på att jag fick skynda mig lite för att jag skulle hinna med färjan från Malmön utan att behöva vänta för länge (den gick varje hel och halv timme). Vad snöpligt om man skulle missa den med 5 minuter för att vänta 25 minuter då.
Benen kändes nyvakna och det var bara att trampa på. Jag slog följe med några löpare som kändes rätt så rutinerade och tänkte att det var ett bra drag. Till slut nådde vi första stationen, vid färjeläget, och det var med 9 minuters marginal. ”Skönt” tänkte jag. Jag tog lite kaffe och en banan och en bit energi-bar som fanns på stationen. Men, min energiplan hölls inte då jag i stundens adrenalin-påslag missade att fylla upp mina flaskor med sportdryck och vatten. Jag svor lite över det när jag var på färjan och insåg min miss, men insåg också att jag hade en del energi i form av gels och bars med mig, och det kunde inte vara så mycket längre än en dryg mil till nästa station, så det skulle kunna fungera. 

Väl i land på andra sidan fortsatte spåret och vägar blev småvägar som blev stigar som blev gräsängar som blev kullar som blev klippor. Känslan i benen var fortfarande väldigt bra, och huvudet var med. Energin låg på en jämn nivå och jag smååt hela tiden av mina energi-bars för att hålla mig i form. Här började vi bli ett gott gäng som sprang med varandra och växeldrog. Ibland låg någon först, ibland hamnade personen sist, ibland sprang personen förbi igen. Men vi var aldrig långt från varandra. Det var skönt att snacka av sig lite med medlöpare och få tiden att gå utan att man tänkte på det. Kilometrarna tickade på, och snart hade jag ju sprungit en mil igen. ”Härligt, nu är det bara en mil att springa igen” tänkte jag. Och under den milen skulle vi komma till Kungshamn. Nästa station nåddes efter 26 km och här fick jag fyllt på med vatten och sportdryck samt en banan. Gott för magen med lite banan, även om det inte var vad jag planerat att äta. Väl framme såg vi bilar och människor och ett samhälle, vilket var väldigt underligt. Var vi bland civilisation? Och vad tänkte de ’vanliga’ människorna om oss udda personer i underliga löparvästar och konstiga kläder som kom springandes? Vi snurrade lite i Kungshamn och tog oss sedan upp på bron över till Smögen. 

Vilken magi! Vilka omgivningar! Fortfarande vindstilla, klarblå himmel och omkring 20 grader. Det var svårt att känna sig trött och nere när det var så härligt ute. Jag sprang med ett fånigt leende på läpparna och tänkte att ”det här är livet!”. Vi kom ut på klipporna, rundade Smögen och kom till Smögen-bryggan. Där kom ytterligare en station omkring 34-35 km och denna gång fanns pannkakor. Kaffe och en pannkaka slank ner i magen, och det var dags att tugga vidare. Nästa mål var 41 km där en drop-bag skulle finnas. Bron avklarades igen, samma väg tillbaka, och där fick jag första peppen av mina föräldrar som kom och hejade på mig. 

När jag närmade mig 39 km så började det dock kännas i benen och mitt högra ben med vad/baksida lår gjorde sig uppmärksam genom att börja värka. ”Segt, men det här stannar jag inte för” tänkte jag och joggade på. Stationen med drop-bags kom tidigare än jag trodde, och där tog jag en salt-tablett samt lite buljong. Dags att få upp salt-nivåerna igen, eftersom värmen gjorde att jag drack mer vatten än sportdryck. 
Lite låg på energi var jag ändå och när jag hällt i mig en flaska med salt-tablett och buljongen så trampade jag vidare. En stund efter jag lämnat stationen kom jag åter på att jag fyllde upp flaskan med vatten, men flaskan med sportdryck glömde jag ju att fylla! Nåja, lika bra att strunta i det, jag hade ju tillräckligt med energi med mig i annan form ifall det skulle behövas. Jag bestämde mig för att ta en gå-paus på 1,5 km och få smälta det jag fick i mig. Och det var ingen dum idé. Energin kom tillbaka, men då kom jag till en av de tuffare delarna på banan. Tung terräng, inte någon utsikt utan in bland buskar och skog, mellan klippor och dammar, träd och buskar. Marken var inte hård och torr, utan det blev blött, lerigt och man fick hoppa mellan grästuvor för att undvika leran. 
Det tog mig ett tag att komma vidare här, men genom gott sällskap med Fredrik så delade vi på energin och peppen. Att springa med någon är till en stor hjälp i sådana här tillfällen märkte jag. Delad energi är dubbel energi helt klart! Vi trampade på och nådde till slut nästa station vid 50 km. Då var vi vid bron till Ramsvik och fick mer energi. Där fanns även saltgurka som jag hört historier om av andra ultralöpare. Det skulle tydligen vara gott, men när man inte hållit igång länge så är det ju näst intill otänkbart att tycka att saltgurka skulle vara lockande. Men, vad fel jag hade. Jag stoppade i mig en saltgurka och ja, det var ju inte så dumt! Salt och härligt att bryta sportdryckssmaken. 
Nu väntade det 15 km runt Ramsvik och därefter visste vi att det endast återstod 15 km till mål. Och det var ju helt klart möjligt att klara. Vi tuggade igång benen och gav oss ut på klipporna kring Ramsvik. 

Klipporna var lätt-sprungna för det mesta, men på sina ställen passade det bättre att promenera. Efter en hel del kilometer nådde vi till slut Ramsvik stugby och där visste vi att vägen till bron endast var 2 kilometer. Oj vad förvånade vi blev när snitslarna ledde oss bort från vägen och upp på klipporna igen! Det var ju inte vad vi tänkte oss. Och varmt var det. Jag försökte hela tiden ha ett leende på läpparna och det var bara att trampa på. ”En backe till, jamen det var väl roligt då” tänkte jag och även ropade högt några gånger. Och, säger man det tillräckligt mycket så tror man ju på det, även om det är med en stor portion ironi. Fram, upp, höger, vänster, fram, ner, upp, höger. Till slut kom vi fram till vägen och där, där var bron och stationen igen! Nu vankades ännu mer saltgurka för mig. 3 stora bitar slank ner och jag hade aldrig smakat något så gott tidigare. Det var som att äta den bästa efterrätten! Kaffe igen, sportdryck med salttablett och vatten laddades och nu, nu återstod ju bara 15 kilometer. ”Det var ju mycket mindre än 18km-rundan i skatås, och den klarar jag ju lätt en vanlig dag” resonerade jag. ”Så, ja, det här kommer ju att gå”. Tanken drogs mot målgången och genast fick jag gåshud på armarna och ett fånigt leende breddes ut över hela ansiktet. Vi skulle i mål. Det var inget snack om saken.
Vid det här laget var ju kroppen trött, det skall jag inte säga annat än. Och smärtan i höger ben hade tilltagit så nerför hade jag en lätt haltande löpstil. Men, bara 15 kilometer kvar. Och 15 kilometer klarar vi. Väg blev till grusväg blev till stig blev till äng blev till strand blev till stig blev till berg. Och ja, kilometrarna bockades av. En efter en. Snart, snart var det ju sista stationen vid 70 km och då skulle det vara endast 10 kilometer kvar! Ja, att det var 11 visste jag ju, men det räknas ju inte. 10 lät bättre. 

Äntligen kom vi fram till sista stationen vid 70 km och tankade upp på sportdryck, gel och vatten. Och med funktionärernas ord i huvudet ”den sista sträckan är rätt tuff så ta det lugnt” så gav vi oss iväg. Och, det visade sig att de hade rätt. Uppför. Nerför. Uppför. Stig. Uppför. Nerför (som i det här laget inte var så roligt längre då jag fick halta ner). Uppför igen. Och uppför igen! Ja, det var ju inte så mycket annat att tänka på än att igen säga ”åh, en backe, men det här var väl roligt då”. Man är ju rätt lättlurad när man börjar bli trött så till slut trodde man ju på vad man sa. Vid det här laget funderade vi på hur långt det var kvar. Våra GPS-klockor visade lite olika distans, så vi hade en diskussion om vad som skulle gälla. Vi enades om att det fanns ett worst-case-scenario som vi utgick från. Allt annat skulle vara bonus. Det kunde eventuellt finnas ett even worse worst case (att det var mer kvar än vad vi gissade), men det enades vi om att inte tala om. Nu räknade vi ner kilometer för kilometer. 9. Ett tag till, stigar som blev uppför igen. 8 km. Mycket uppför återstod. Och nerför. Och en stig vid en brant lutning. Och genom buskage. Och uppför igen. Nerför. Uppför. Men, ett steg framför det andra tog oss framåt. Ett steg till. Platta passager joggade vi på. Backar gick vi uppför. Sedan fortsatte vi. Och så gick det uppför igen. ”Men nu måste det väl vara slut på backarna snart!!??” tänkte vi. Och, till slut! Till slut var det nerför och vi såg havet. Vid detta laget gick jag rätt haltandes ner för backarna men glädjen över att inse att det endast var 2 kilometer kvar gjorde att det gick. 
Och, äntligen kom vi till havet. Nu kände jag igen mig. Det var badplatsen där framme! Och sedan var det ju strandpromenaden. Och sedan bryggan. Och sedan målet. Vi skulle alltså kunna gå i mål. På riktigt, inte bara i mina drömmar. Vad underligt, var det alltså bara 1-2 kilometer kvar att springa? Var det slut nu? Skulle vi inte få springa mer? Underliga känslor som utspelade sig inom mig. Det här hade ju hållit på i nästan 12 timmar än så länge. Var det slut nu? Skulle vi tillbaka till verkligheten? 1 kilometer kvar. Bella Gästis rundades. Och där! Där såg vi målet på andra sidan hamnen! Nu var det verkligt. Målet var där. Vi skulle klara det! 500 meter kvar. Sedan kom vi till sista sjöboden och där, där var målet 50 meter bort! Leendet spred sig över läpparna och över hela ansiktet. ”Men spring då!” Ropade funktionärerna till oss när vi haltandes joggade fram. ”Vi gör ju det” blev mitt gapande svar till dem. Och leendet växte. Tårarna kom fram. Och där, där passerades mållinjen. Och där ramlade jag ner på mållinjen och kände att ”här, här skall jag ligga ett tag!”. Benen var trötta, till slut skulle en bil tydligen köra framåt och jag fick för mig att det kanske var bäst att flytta sig. Upp, ge en ordentlig styrkekram till Fredrik som jag delat det mesta med under de senaste timmarna. Och sedan stappla på stela ben till en bänk. 
I mål. Vi var klara. Behövde inte springa mer. Det var över. 

Nu i efterhand kan man åter fundera över. Varför springer man såhär långt? Ja, det finns ju många svar på den frågan. Inget är väl rätt för alla. För mig är det för glädjen. För tårarna. För känslan av tacksamhet. För den känslan går inte att få på speciellt många sätt. Den där känslan när man övervinner sina tvivel och bevisar för sig själv att man kan mer.

Glädjetårarna som kommer, som bara öppnar upp en totalt och för känslorna som verkligen ligger utanpå kroppen. För tacksamheten över hur fantastiska alla funktionärer och medlöpare är. En tumme upp och ett hejarop från funktionärer vid stationerna som träffar rätt in i hjärtat och lyfter dig vidare. För gemenskapen ute på banan bland löparna. Sällan träffar man så genuint vänliga och trevliga människor som öppnar sig för någon man aldrig träffat förut. För man är i samma läge. På samma utmaning. Och alla skall göra samma sak. 
När jag tänker tillbaka på loppet så är det fortfarande gåshud. Det är svårt att lämna bubblan. Jag springer fortfarande på klipporna när jag blundar och slutar tänka på vardagen. Bara en kilometer till så är snart en mil avklarad. Bara en kilometer till. Steg efter steg. 
Den mer jobbiga frågan är inte varför jag springer, utan snarare: var går min gräns nu då? För 81 kilometer var ju tydligen inte tillräckligt för att stoppa mig.. 

/ Med vänlig hälsning, Martin, Dipl. Löpcoach & Rörelsecoach

Lämna ett svar