fbpx

Nathalies förlossningsberättelse

Jag tycker själv det är intressant att läsa om andras förlossningar och därför tänkte jag dela med mig av min egna. 

För två veckor sedan födde jag mitt andra barn, Charlie. (Ni kan läsa om min första förlossning här på bloggen om ni söker på ”min förlossningsberättelse” i sökrutan, eller klickar här)

Jag har även delat med mig av min träning under graviditeten här på bloggen och kommer senare även att dela med mig av träningen efter graviditeten.

Min dotter Ellie födde jag i v.37+4 och var då högst ovetande om att jag skulle föda när vi åkte in till sjukhuset. Jag hade en konstant spänning i magen och kände inga värkar men trots det visade de sig att förlossningsarbetet var igång. Därför var jag väldigt nyfiken på hur det skulle bli denna gång? Jag såg fram emot förlossningsdagen då jag hade en väldigt bra upplevelse senast.

När man som omföderska har fött i v37 innan finns det stor chans att även föda tidigt med barn nr 2. Tyvärr hade jag nästan räknat med att föda tidigt och kände mig klar med att vara gravid. Men bebisen trivdes alldeles för bra i magen så när jag först gick in i v38 kändes det som att jag ”gått över” en vecka trots att det var två veckor kvar till beräknat förlossningsdatum. 

Detsamma gällde när jag gick in i v39 och 40, nu borde han väl ändå komma? Det kändes som jag hade gått över tre veckor redan vid BF. Jag hade dagligen starka sammandragningar från v36 men som sedan lugnade sig efter några timmar. Jag minns att det var så frustrerande när man ”tror att det är på gång” men så lugnar det ner sig…

Jag har under båda mina graviditeter haft extremt mycket illamående och spytt väldigt mycket, sista månaden med Charlie mådde jag dock bra fysiskt och jag slapp att spy. Jag mådde dock väldigt dåligt psykiskt och har nog aldrig känt mig så låg, vissa dagar var bättre än andra men jag kände mig faktiskt deprimerad.

Jag pratade med min barnmorska om att jag ville ha igångsättning v.41 och det skulle gå bra om livmodertappen var mogen. Då det gått mycket på nyheterna nu om att det inte är bra att vänta till v.42 efter en stor studie som gjorts. Faktum är att Sverige nästan är de enda landet som väntar såpass länge med igångsättning.

Men i slutet av v.40 började jag få starkare och mer regelbundna sammandragningar, så vi åkte in på söndagen 15 dec och då var jag öppen 3cm, men sammandragningarna avtog så vi åkte hem igen.

Dagen därpå fortsatte det på samma sätt och jag fick en tid för kontroll på tisdagen 17 dec då jag var i v. 41+0.

Jag joggade lite varje dag ända fram till förlossningen och beroende på dagsformen blev det 2-5km per dag.

På tisdag den 17 dec joggade jag 2km på morgonen och senare på eftermiddagen åkte vi in till förlossningen. Då var jag öppen 4cm och hade sammandragningar. De valde då att ta hål på hinnorna. Jag visste att det skulle gå fort då för senast med Ellie gick det väldigt fort när de tog vattnet.

Ca kl 18:00 tog de vattnet och jag fick direkt väldigt starka värkar var tredje till varannan minut. Jag valde att endast ta lustgas då jag kände att jag kunde återhämta mig mellan värkarna och andas igenom dem.

Kl 20:00 var jag öppen 6cm och värkarna var nu väldigt täta. När jag hade lagt mig ner fick jag väldigt lågt blodtryck och blev väldigt yr. Då fick jag ligga kvar på sidan och efter ett tag märkte jag att kroppen ville krysta. 21:10 kontrollerade Barnmorskan igen och såg att det var dags att krysta. Det var precis ett skiftbyte så helt plötsligt hade jag 5 barnmorskor runt omkring mig som peppade! 

Till skillnad från Ellie som jag knappt kände att hon var påväg ut så kändes detta och jag fick till och med ta i och skrika några gånger ;)! Jag försökte samtidigt att slappna av så mycket som möjligt. Mina tankar gick i att släppa taget och låta kroppen sköta det! Jag bad barnmorskan om att säga till när jag skulle krysta då jag inte kände värkarna på samma sätt.

Philip (pappa till Charlie) höll min hand under krystningen och fick tårar i ögonen när Charlie kom i min famn. Jag skakade efter ansträngningen.

21:21: Efter 10minuter var han ute och det var en helt fantastisk upplevelse. Allt gick bra och jag behövde inte sys eller något. Navelsträngen var otroligt tjock så de syntes att han trivdes där inne! Philip klippte navelsträngen.

Moderkakan kom ut i en krystning och vägde 850g!

Min barnmorska på MVC trodde att det skulle vara en ”liten bebis” när vi mätte på magen, men det visade sig vara tvärtom. Han vägde 4065g och var 54cm lång.

Mina förlossningar var så olika men gemensamt för båda var att de gick väldigt fort och utan komplikationer. En stor skillnad från senast var att jag denna gången kunde känna värkarna och de kändes mer som en ”klassisk förlossning”, då jag kunde vara uppe och stå/gå i början av värkarna. Senast kunde jag bara ligga ned. En annan skillnad var eftervärkarna, de var väldigt smärtsamma denna gången och höll i sig i 2 dagar. 

Så här 2 veckor senare har jag nästan glömt av hur dåligt jag mådde under graviditeten då det är så fantastiskt att ha blivit tvåbarnsmamma. Jag känner en enorm tacksamhet och kärleken är otrolig.

Vi har en otroligt stolt storasyster här hemma som är väldigt gullig mot sin lillebror.

Lämna ett svar