fbpx

3:e plats till Patrik i ”Kastav Advent Trail”

I söndags sprang jag lilla mysiga loppet Kastav Advent Trail i Kroatien. Loppet startar och slutar i ett gammalt fort högt upp ovanför Rijeka och det var en lagom tuff bana om 17km med en del goa höjdmeter. 

Inför loppet hade jag en del tveksamheter. Jag startade en run-streak 1:e december som kallas Julkadensen vilket innebär att man minst springer dagens datum fram till jul. Dvs 1/12 = minst 1km, varje dag fram till julafton 24km.

När jag anlände till Kroatien en vecka innan loppet hade jag snappat upp något på tåget varpå jag var hängig och snorig. Det stoppade inte min julkadens utan jag sprang mina km varje dag om än lugnare. I torsdags (19km) fick jag dock hoppa av kadensen då min puls var onormalt hög. Man skall ju lyssna på kroppen!

Jag sprang endast några få löpsteg fram till dagen för trailloppet, mest för att hålla igång kroppen. När jag vaknade i söndags för att åka iväg till kändes kroppen riktigt bra och jag tog beslutet att ta mig till Kastav.

Jag åkte till en bensinmack och bad om en svart sopsäck för som det regnade! Prognosen sa att det skulle regna 70mm under dagen och enligt arrangörerna regnade det 50mm från start till sista löpare i mål. Jag plockade ut min nummerlapp och blev lite extra välkomnad som långväga gäst av loppgeneralen.

Kastav ligger som sagt på en hög topp så uppvärmningen fick göras i brant backe – iklädd svart sopsäck. Jag fick en del blickar men strunt samma…jag ville hålla mig torr så länge som möjligt. 
Det närmade sig start och alla samlades. Arrangören gav instruktioner och förvarnade om att det var halt ”där ute”. Jag gick in i startklungan och 30sek kvar så slet jag av mig sopsäcken. 

Starten gick och eftersom jag ställt mig ganska långt bak blev det till att passera en del mindre erfarna löpare och de som sprang 10km klassen. Regnet bara öste ner men vad gör det…huden är ju vattentät.

Första km var behagligt lätt utför och jag hittade en fin rytm. Efter två km kom en stigning som varade i nästan 2km. Den var stundtals riktigt brant varpå jag började hajka istället….dvs gå snabbt ibland med hjälp av händer som trycker på knäna. 

Jag kände mig stark som bara den men ville hålla mig till min raceplan, att hajka så fort det blev brantare än ca 10-15%. Det visade sig vara en bra taktik. Jag hade rygg på några som sprang hela tiden men jag kom i fatt dem hela tiden när jag började springa igen för då var deras ben stumma. 

Nedför en backe i skogen var det några som precis samtidigt drattade ner på rumpan och gled nedför i leran. Blev lite glada tillrop. Det var bara att försöka hitta fäste utanför banan och ta sig nedför.

Jag fick följe med en kroat som jag kände igen från ett annat traillopp i somras. Vi plockade placering efter placering tills han plötsligt skrek….vi måste ha sprungit fel. Då var det ca 3-4km kvar av loppet. Shit, du har rätt svarade jag. Inga snitslar syns längre. Vi vände om och sprang ca 2-300m och där var skylten som pekade framåt och inte till höger som den borde. Den hade helt enkelt blåst en kvarts varv. Jag blev lite irriterad på mig själv och tappade fokus för en stund så kroaten fick en lucka. Jag kom ifatt ett par löpare som jag redan sprungit förbi tidigare och den ena ropade var har du varit? Jag fick ny mental energi av det och ökade tempot igen. Ca 1km kvar blev det uppför igen efter en stunds lättsprungen terräng och jag fick syn på kroaten.

Jag närmade mig succesivt honom och sedan in i gränderna av Kastav så var ljudvolymen hög av både påhejande publik, speaker och publik. Jag la en spurt, ja allt vad jag hade samtidigt som jag tänkte att han minsann inte skulle höra mig så jag satte i fötterna så tyst jag kunde trots spurt. Vi passerade mållinjen på exakt samtidigt och han blev nästan rädd när jag kom störtande förbi honom. Vi hamnade på exakt samma sluttid fast i två olika klasser.

Jag var helt övertygad om att han var minst lika gammal som mig men han tävlade i M35 och jag i M50.
Han bad om ursäkt för felspringningen då det ju var han som låg först just då men jag sa att det var ju minst lika mycket mitt fel. Fortsatt irriterad på mig själv fick jag plötsligt höra av speakern att jag minsann kommit in som trea i M50. Yes, ropade jag. Min första pallplats någonsin som löpare!

Jag gick för att byta om och vid bilen fanns en stor vattenpöl…jag satte mig i den och sköljde av de värsta leran. I bilen hade jag en stor vattenflaska som fick vara en tillfällig dusch. Jag tog min ryggsäck med ombyte och gick upp till fortet för ombyte följt av supergod gulaschgryta med polenta. Några tog gluwein men då jag kört bil dit fick jag hoppa över det. När alla kommit i mål var det prisutdelning i de olika klasserna och det var en härligt känsla att få kliva upp på podiet om trea i min klass och totalt 21. 

Väl tillbaks hemma i vårt fritidshus väntade bästa frun med varm kram och nybakta lussebullar.
Nu väntar julfirande i Slovenien med mormor, moster, kusiner och deras barn. 
God jul! 

/Patrik, löpcoach

Lämna ett svar